Efter en sexdagars arbetsvecka hade jag tänkt att skriva av mig lite – började rota lite i mina bildmappar och sprang på mappen med inskannade referensjobb. Fastnade direkt i alla minnen till min söndagskopp med kaffe och kunde helt enkelt inte låta bli att berätta lite om några av jobben. Kanske har jag gjort det förr men med stigande ålder glömmer man lätt – låt oss säga att jag helt enkelt tar mig rätten att upprepa mig själv, sådär som äldre damer tar sig rätten att bete sig lite hur som helt eftersom de anser sig ha åldern inne.
Det är lite som med lumparminnen – man minns bara det roliga och det spännande. Jag minns mitt projekt alu-land där jag själv skrev texten och fick stort utrymme i DA och som sen blev en utställning på Arbetets Museum, eller skolkatalogerna där jag jobbade helt själv med allt från bild till tryck. Eller de tre sköna åren när jag åkte runt i vårt avlånga land och fotograferade för reklambroschyrer för att inte prata om tiden på IKEA där jag fotograferade bokhyllan billy och annat tills ögonen blödde som man brukar säga. Men mest av allt minns jag dagen då allting klarnade för mig, dagen då jag kom på vad jag skulle göra, vad jag brann mest för och bilderna som gjorde mig hel så att säga – där jag var mest sann emot mig själv.
— Kan du göra så här, du fotografen? undrade Henrik i Trulsagård….
Ja, nu kan jag det, nu har jag funnit mitt sätt att förhålla mig och att stå ut med allt. Jag håller precis på med att göra min första fotobok med alla bilderna från Polen-89 och har inlett ett projekt med Sverigebilder tillsammans med goda vännen Ronny.
Fotograf Dan Crona 