Egentligen har jag glömt bort en del ljud från förr, jag menar hur det lät runtomkring en i vardagen var man än nu råkade befinna sig, eller lukterna från bilar, mopeder eller själva luften man andades, till och med den luktade annorlunda, liksom mer oskyldig på nåt vis.
Självklart är det minnena som spelar en ett spratt eller så är det inte det, men vi säger så så länge så att det inte blir något konstigt nu.
Jag jobbade en gång i tiden på en lastbilsverkstad i min ungdom och minns en otroligt skicklig bilelektriker, tror han heter Agne, och han gick alltid omkring med sina sladdar och mätdon och visslade atonala melodislingor.
Vissa dagar kunde man irritera sig något fruktansvärt på oljudet – speciellt när man behövde få vara ifred i huvudet, men för det mesta var det någonting befriande och rogivande när man hörde honom gå omkring och vissla för sig själv, han visade att han var trygg och tillfreds med sina sysslor trots den stora världens oljud utanför.
Utan att tänka på det nämnvärt blev jag påmind om att jag själv går och visslar på jobbet nuförtiden. Efter gårdagens fotografering gick jag där i den tomma lokalen som alldeles nyss varit full av liv och rörelse och rullade ihop mina sladdar och packade ned bakrunder och blixtar och visslade på Bellmans ”hvila vid denna källa” när en förälder stack in huvudet och utbrast – vi pratade om det på jobbet idag, – vilket då svarade jag frågande och fattade ingenting? – man hör aldrig någon som visslar längre och föräldern fortsatte, bra där, fortsätt så det är skönt att höra någon gå omkring och visslar på jobbet..
Fotograf Dan Crona 