Fotograf Dan Crona

Var ska man börja idag i ett samhälle som inte tycker om utanförskap, utsatthet, svaghet?
Visst finns det plats till en viss gräns inom sjukvården, men när hantverket, omhändertagandet av individerna är avklarat samtidigt som deras tidigare framsteg försvunnit på vägen, lämnas de flesta åt sitt nya öde ute i periferin.

Visst är det mycket man vill få ur sig under den egna resan

Alla lever i flera hundra kilometer i timmen, man har inte tid för djupare reflektioner över det man liksom lämnar därhän i hastigheten, det är så jobbigt att vara i dom kvarteren. Att ägna sig åt dyra inköp, exklusiva varor, ersätter enkelheten i tillvaron.

Det fattas empati i samhället, tänk att få gå där hand i hand

Människor i arbete är de som är framgångsrika, när de hamnar utanför den tillvaron finns de inte längre. Den grejen är inget att hymla om, så är det. Gamla vänner, bekanta, kollegor. Har så mycket omkring sig i sitt liv att det inte finns plats för dom som befunnit sig i samma position. Det är inte deras fel, det är samhället fel, normer av det perfekta livet är vad som gäller.

Ensamt träd på åkern

Att hitta den man var en gång. När man var mest effektiv, en tillgång, är inte enkelt. Personligen är jag väldigt glad över att vara gift med en person som kan hjälpa mig, både fysiskt och psykologiskt. Hon har en kämpar glöd jag känner igen och som jag får hjälp med att hitta tillbaka till. Men samtidigt blir jag besviken på eftervården vilka egentligen skulle varit mer på gång…