Sven tar bilder, Ulf sitter vid sitt bord fyllt med äldre kameror han vill sälja till utställningens besökare.
Ja, gärna till fotograferna som deltar också men vi har ofta det vi behöver eller?
Vi, alltså utställarna njuter av samtalen med nyfikna. De fyller oss med energi, energi att hålla på och leta bilder.
Många gånger när man söker, vill veta eller bara uppleva ”det där ögonblicket” i tomrummet mellan allt.
Fotograf Dan Crona 
8 svar till ”Fylla tiden på nåt sätt”
Hej, lite teknikproblem för en 60+. Skulle skriva en rad om ditt förra inlägg men kommentarsfältet fanns inte längre kvar. Skit samma, gillar att grubbla och njuter av när andra gör likadant, helst med kameraproducerade bilder i tillägg. Bilden av de tältande barnen väckte många minnen till liv men fick också ett stänk av tvång. De gånger man själv tvingats ut eller försökt förgäves intressera sina barn för det viktiga livet utanför husets fyra knutar. Strikt uppställda, en lång och glad, en kort och lite småsur samt ”mellanbarnet” som bara finns där för att finnas med. Bilden ger många knasiga vibbar….
GillaGilla
Hej, Hans. Bilden tog jag lite spontant i ett större projekt för Gnesta Kommuns bildarkiv minns jag. För min egen del påminner den mig om mina första tältningar med kompisar i samma ålder på Sturkö i Blekinge, där någon hade med sig en batteridriven bandspelare och vi efter dagens äventyr låg och upptäckte band som AC/DC och Rainbow 🙂 Men jag fattar vad du menar, jag försökte översätta mina tältäventyr åt mina egna barn men i en husvagn. Vi åkte till Sturkö camping vilken såg ut på samma vis som när jag var 12-13 år förresten 😉 Efter den turen, sålde jag husvagnen direkt efter hemkomsten och köpte en motorbåt där vi under resten av småbarnsåren upplevde mycket roligare äventyr på segelholmen i Kalmarsund. Men det är en annan berättelse! 🙂
GillaGillad av 2 personer
Alltid intressant med verkligheten bakom bilden, även om det förtar mina spontana intryck. Tack för att du tog dig tid.
GillaGilla
Visst är det så ibland. Men ärlighet varar väl fortfarande längst? alternativt var ju att jag skulle vara tyst och kanske funkar det bäst med bilder ibland? 🙂
GillaGilla
Ärlighet och uppriktighet javisst. Sedan är det bildmakarens sätt att presentera bilden, dess sammanhang, eventuellt syfte, som kanske får styra upphovspersonens intresse av en dialog kring verket. När blir den konst och inte ”bara” en avbildning? För vem publicerar jag? En målande konstnär förväntas ju aldrig förklara eller försvara sitt verk. Måste nog vara skönt ibland. Tycker själv att det pratas för lite i förhållande till all massproduktion idag av bilder. Gillaknappen är för lättanvänd….
GillaGilla
Ja, så har det blivit tack vare internet. Jag minns att under min ungdom med kameran i näven drömde jag om utställningar och fotoböcker. Där jag fick berätta. Det kändes som att bestiga Mount Everest, alltså så gott som helt omöjligt egentligen. Inte kunde jag tro att jag senare i livet skulle får 300 kvadratmeter på Arbetets Museum och bra betalt. Eller att få ställa ut samma utställning i Göteborg. Eller jobba med sociala reportage åt landets största tidningar. Men det fick jag. Och när det var gjort tänkte jag, var det här allt, vad var det att drömma om egentligen? Idag gör jag allt i min takt, för min skull och trycker någon på gillaknappen blir jag så klart glad och tacksam, men det är inte det viktigaste. Det viktiga är att jag använder allt jag lärt mig. 🙂
GillaGillad av 1 person
”för min skull och i egen takt” 👍
GillaGillad av 1 person
Nog så viktigt 🙂
GillaGilla