Vissa dagar när jag vaknat och sitter med min kaffekopp på skrivbordet återkommer ibland ett minne av en barndomsfigur vi kallade för ”Ärtan”
Att han för mig mest stämmer att kallas barndomsfigur mera än lekkamrat känns tyvärr mest rätt. Vi lekte med bilar, tåg, datten. Kanske åkte vi på vintern miniskidor hela dagarna, hitta stenen eller kurragömma.

Han var som en skugga längs med kanten av våra lekars tavla. Han stod där i sina kalsonger, smutsig, full med blåmärken över hela kroppen och var aldrig med och vi förstod aldrig varför. Vi utsatte honom aldrig för ”att du får inte vara med” utan vi sa – hej, Ärtan! Men vad jag kommer ihåg svarade han aldrig, sa aldrig något utan han försvann mitt i vår lek.

Levde i utkanten där han stod med sin klocka han säkert ville visa runt handleden och ibland sina nedbajsade kalsonger vilket så klart gjorde att vi tog avstånd så som barn intuitivt gör när obehagliga saker händer.

Ingen av oss mötte honom, ingen av de vuxna som ibland passerade lekplatsen med sin hund i koppel reagerade. Själv visste jag inte om jag skulle få stryk när jag kom hem, av min vinet KIR påverkade mamma eller styvfar. Det var en naturlig händelse allt för ofta efter en lekdag ute i glädjen hos oss barn. Under helgerna tidigt sänggående medan Flamingokvintetten spelades på skivspelaren ute i vardagsrummet.

Ett normalt liv för ett barn som växte upp inom min barndomsvärld, i mitt barndomsminne.

Ärtan och jag hade mycket gemensamt förstår jag nu, vi var bröder fast vi inte var det. Hade jag träffat honom idag hade vi mötts på ett helt annat sätt, liksom hjälp varandra som man gör rent intuitivt fast man inte känner varandra. Jag avslutar det här inlägget med en bild där ett ensamt barn går på en gata i Polen 1989 och en där barnen går hand i hand. Den sista bilden är så klart inspirerad av Eugene W Smith vilken han tog efter en sorglig resa men som ändå inger hopp.