Hamnade på någon specialsida om socialt nätverkande där jag hittade en annons om att man kan köpa ett twitterbibliotek så att du aldrig står utan tweets. Ett måste 2016. Under tiden sitter tiggaren utanför Stop och Ica. Flyktingarna från Syrien fängslas. Anders Sundström blir utan jobb och Anitra Steen lyfter 35 mille i pension. De e mycket nu 😉

Välkommen till äntligen hemma och halvåtta hos mig. Göm dig i tv:soffan curla dina barn odrägliga för omvärlden. Skit i andra föd dig själv, störst går först, undan eller kull..

Nu tar jag fredag i morgon är det fotokurs med mig på Art-Lab i Gnesta kl 14:00 det finns ett par platser kvar, välkommen om du vill, vågar och kan.

Ett mycket trevligt pyssel så här efter att oxveckorna är avklarade är att återvända till bildarkivet. Jag har en klar och tydlig plan att en gång för alla få ordning på mitt arkiv – en annan dag.

Började den här tisdagen tidigt med ett besök hos tandläkaren. Ska väl erkänna att jag svettades mera över den kommande notan än de stora sprutorna medan jag låg och funderade i tandläkarstolen. Nyheterna som flimrade förbi på tv:n – lämpligt placerad förde snart tankarna in på annat. Flygplanskapning och bränder i Västerås stod på dagens meny. Tröttsamt. Lev istället tänker jag, men vem är jag att tänka sådana tankar ?

För många påskar sen – tror till och med att det var en skärtorsdag som idag. Fick jag låna ett hus att ha alldeles för mig själv. Jag var 24 år.

Huset låg inte långt från havet och mitt mål för helgen var att hitta drivved till ett kors. Jag minns att jag funderade mycket på livet och döden och religioner – jag gick också på fotoskolan i Gamleby under samma tid så ämnena vilka snurrade runt inuti  mig var alltid närvarande. Politik, liv, död, religion – minns att kvällarna alltid innehöll diskussioner om dessa ämnen. Det kändes som om man var ett med omvärlden. Ett med stenarna, havet, luften, djuren – ja precis allt. Och jag undrade är detta en uppenbarelse, är detta ett möte med den gud som man alltid hört talas om?

Timmens glas

Ja-så är det väl?

Sin egen avbild

Tidens färdemän

Jag funderade aldrig så mycket i negativa tankar. Jag föredrog det positiva eftersom jag hade lärt mig att tittar man tillräckligt länge in i mörkret så tittar det snart tillbaka. Att senare hela livet skulle handla om att klara av att behålla sin positiva syn på livet visste jag inte då. Jag anade inte att livet handlade om berg och dalar – antar att det är så när man är ung.

Bryggan

Balans

Jag är glad för min skull

Mina två barn hjälpte till att hålla mig kvar i ljuset och jag älskar dom väldigt mycket – jag är tacksam för att de kom till mig, så är det. Jag är också glad för att livet tagit mig dit jag är idag.

Repetitioner

Jag tycker om att ta porträtt av människor eftersom ibland kan se mig själv igenom de allra bästa porträtten som jag lyckats fotografera genom åren. Och som någon känd fotograf eller om det var en färgmålande konstnär sa – jag tar samma bild om och om igen.

Maryam

Ebba

Skoda-mannen

Roger

Conny

Olle

Lars-Göran

Det är svårt att se ljuset

Den här påsken är det svårt att se ljuset – men det ska gå. Tankarna går ständigt till Bryssel och till de familjer som väntar  på någon som inte kom hem. Förvirrade rotlösa onda tjugoåringar satte stopp för fortsatt liv. Trodde de. Livet fortsätter utan förövarna. Och familjerna som väntar  på sina hemvändande får leva med grymheten och ondskan den här påsken och alla andra påskar. Meningslöshet…..

Tid är det enda som vi verkligen vet att vi har, och vi har bara att acceptera det.

Det blev Marvikarna, med sina makalösa rullstensåsar och välbetade fjolårshagar. Isen har börjat spricka upp i kanterna och man anar öppet vatten. Detta till trots stöter vi på ett kompani ”långfärdsskridskofrälsta” ute på viken. Det ser skönt ut men jag har respekt för isen och nöjer mig med att titta på de som vågat sig ut.

Det luktar gott av blöt jord  där vi går fram och tjälen börjar släppa greppet också i norrläget invid bergen.
Vi går förbi en häftig stuga med ett ”rensbord” utanför jag undrar om man kan hyra den för det ser helt klart ut som en sportfiskestuga. Längtar redan till min son och jag åker på flugfiskeresa om ett par veckor.

Vi går förbi en gammal järnåldersgrav. Vem bryr sig om sådant nuförtiden? Jag menar resa runstenar eller släpa sten till en gravsättning som ligger kvar i evigheter. Jag frågar Nicole, vem ska liksom minnas oss om sisådär 1000 år? Förutom att de hittar resterna av kärnkraftsavfall, gammal asfalt och trista husgrunder?

Tunn-is

Vill hyra

Evig som stenarna

I morgon är det 6 år sedan vi blev tillsammans Nicole och jag och vi firar 5 år som gifta.
Jag fick den här buketten igår och jag tror att det är den första som jag fått i hela mitt liv på en årsdag. Det är viktigt att ta tillvara de små sakerna här i livet och vi ska gå ut på en långpromenad och göra det nu tänkte vi.

Jag