Är du inte blind när du vaknar, har allt gått bra. Jag har blivit opererad av hypofystumörernas ninja precis som Björn Olsen kallar honom i sitt sommarprogram i P1 2020. … Fortsätt läsa Det som river och sliter när man gråter…
Här kommer jag att visa pågående arbeten såväl som klara projekt!
Är du inte blind när du vaknar, har allt gått bra. Jag har blivit opererad av hypofystumörernas ninja precis som Björn Olsen kallar honom i sitt sommarprogram i P1 2020. … Fortsätt läsa Det som river och sliter när man gråter…
Det blåser kallt längs gatan utanför den gamla välkända samlingsplatsen Amazon i Flen. Vi gick ned hit efter att ha fikat en stund med en kompis till Ronny som är sierska.
–”Det finns en bild som väntar på mig” i Flen, ska vi åka dit och kolla frågade jag Ronny via min mobila enhet. Som tur är för mig verkade han också lite hungrig idag. (Har förresten snott den bevingade meningen ovan från Koudelka, ifall någon undrar)
Sagt och gjort, idag blev en dag för möten. Och på trappan utanför fiket där vi satt höll de på med musikvideo för Flens Världsorkester. Och i violgången städade några en rulltrappa i vad som en gång i tiden var tänkt att bli ett köpcenter.






Vissa dagar är man alltid på väg någonannastans: visst, vissa göranden och låtanden vill man klara av snabbt: typ tvätta bilen, slänga soporna o.s.v Jag tycker att det är en … Fortsätt läsa En stund på jorden..
Kompisarna kallade mig ibland för Ior från Nalle Puh´s sköna berättelser när vi växte upp – vad visste väl mina kompisar om hur jag hade det hemma?

Jag tänker på det ofta när jag är ute och fotograferar tusentals barn under min säsong när de är jobbiga – jag vet inte hur de har det hemma.
Och handen på hjärtat så är det väl så lite överlag i samhället, vi vet inte hur andra har det hemma.
Jag undrar hur Annie Lööf hade det hemma som barn egentligen? Skrek hon i affären när hon inte fick godis?
Satt Jimmy Åkesson under trappan i portuppgången och lekte för sig själv medan de stora grabbarna körde moppe utanför och putsade med autosol?
Tvingades Ulf Kristersson att ständigt hävda sig under höjdhoppstävlingarna på gympan och var Ebba bra på kast med liten boll?
Man vet aldrig – men det är billigt att vrida på huvudet och för en stund försöka se saker ur ett annat perspektiv än sitt eget, det är inte jobbigt jag lovar.
Det är nästan så att man skulle köpa sig en triss – fick till två bra bilder under en och samma dag. Vi håller på med ett resten av våra … Fortsätt läsa Två bra bilder på en dag
Alla ser vi olika saker – uppfattar olika saker, lever i olika verkligheter parallellt med varandra – samtidigt. Vi är också sociala varelser och behöver varandra för att känna oss … Fortsätt läsa Fragment av min tid..
För andra gången på kort tid åkte jag in till Kulturhuset i Stockholm för att titta på fotoutställningar, men först lite kaffe och en vegobulle på vete – kattens filial på centralen.
Den första utställningen som stod på agendan var ”Witnesses” och det är porträtt av överlevande från förintelsen. Porträtten alla tagna av fotografen Mikael Jansson är otroligt bra och anslagstonen i hantverket kunde inte vara mera precist och balanserar perfekt mellan imperfektion och klockrent snyggt hantverk och förstärker känslan av hantering med kärlek och värme från de avporträtterade, åtminstone är det så för mig.
Jag var i Auschwitz 1989 och känner samma sorg och drabbades av samma känsla av ofattbar ondska som jag gjorde den gången jag steg innanför den ökända fruktade skylten vilken hänger ovanför lägrets ingång.
Sen blev det Robert Doisneau för andra gången och det behövdes lite bilder från ett Paris efter kriget och framåt för att få en på rätt köl igen. Jag tycker om hans tysta icke krävande bilder som lämnar mycket åt fantasin och åt eftertanken.
Självklart blev det lite knäppande också – det var ju fars dag.
Det finns egentligen mycket som man skulle kunna skriva här mera än att jag passade på att åka med Ronny i hans lastbil under en av mina lediga dagar. Det … Fortsätt läsa Lite om hur man kan vila under en lastbilsresa en helt vanlig arbetsdag.
— Tänk om jag har blivit blind i själen, sa min kompis Ronny till mig under ett av våra nästan dagliga telefonsamtal. Jag skulle kolla en konstutställning men känd … Fortsätt läsa Blind i själen..
Igår slog ”gerillabild” till på ”kungsan” mitt på blanka dagen. Operationen blev lyckad berättade ledningsgruppen. — Jo, vi såg flera ögonbryn höjas på sin väg genom de centrala … Fortsätt läsa Mera bilder åt folket!
Jean Hermansson förklarade för mig genom sin telefonintervju med vännen Nils Petter, vad det handlade om. Samtalet tog tag i mig och förändrade helt mitt sätt att betrakta fotografi men kanske viktigast – mitt förhållningssätt till vad det egentligen är jag håller på med. Boken himlens mörkrum är en ögonöppnare på flera nivåer. Jean Hermanssons arbete och livsverk förtjänar en plats bland alla de stora men han valde under sin livstid att verka lågmält och ödmjukt och försvann lite i bakgrunden för de som hördes lite mera – men för mig är hans arbete fan så mycket viktigare i många avseenden. Man blir nästan förbannad på sig själv för att man inte har upptäckt bilderna tidigare.
“ I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över.
Både känslomässigt och praktiskt. Som när jag fotograferar människor, livet på torget, från min balkong. Det går väldigt snabbt, sen är det över, möten med människor. “Ni nu” som det heter på danska, just nu. Men det där är en lång filosofisk diskussion, att komma nära, att snabbt kunna acklimatisera sig I en främmande miljö, att komma nära som människa. Det kvittar om du fotograferar eller om du jobbar, du måste först få kontakt annars gör du ett dåligt jobb. Det måste finnas en stark passion och vilja för att det ska funka annars blir man en kylig iakttagare och då blir det bara skit.
Att hålla på som vi gör är att göra det svårt för oss i livet. Vi skulle kunna ha det haft det fan så mycket trevligare och mysigare om man inte sökte bekräftelse hela tiden och ska gestalta allt från och till. Det är ett krångligt liv. Jag har ett behov att gestalta det jag ser. Kan inte bara konstatera att där går han och där går hon utan jag vill komma åt något där. Jag ville tidigt berätta, först ville jag bli romanförfattare. Jag konstruerar alltid historier omkring mig, att vilja berätta det man ser. Antingen så finns man som en del av berättelsen, eller – jag har vänner som aldrig berättar ett skit men som är en del av en berättelse men som inte intresserar sig. Människor är olika, jag är oftast vid sidan av och iakttar.
Man lär sig se på ett sätt även utan kameran, man lägger märke till saker och upplever mer, man är van att visualisera, man kan inte undgå att se bilder även om man inte fotograferar. Det kan vara jobbigt men för mig är det tvärtom, verkligheten blir roligare. Det finns inget mer hopplöst än när människor än när människor säger att “det regnar”. Fattar du inte att när det regnar då är det fysiskt och sensuellt? Nej, för de flesta är det bara dåligt väder. Man ger sig inte till att uppleva det på det sättet och förtränger det poetiska mervärdet, eller när det snöar eller blåser vad du vill. Man blir rikare av att vilja gestalta, man lever ett rikare liv helt enkelt. Det handlar inte om pengar, utan innehållsmässigt – när man lär sig iaktta och reflektera över saker – så är det.”
Ur boken Himlens mörkrum fotografier av Jean Hermansson sammanställt av vännen och assistenten Nils Petter Löfstedt
70/70 Bokförlag 2018
