Hoppa till innehåll

Det som river och sliter när man gråter…

Är du inte blind när du vaknar, har allt gått bra.

Jag har blivit opererad av hypofystumörernas ninja precis som Björn Olsen kallar honom i sitt sommarprogram i P1 2020. (Lyssna på programmet här) Och i mitt minne hemma på kammaren då jag försöker dra mig till minnes hur denna ninjakirurg egentligen såg ut- minns jag bara hur han stod där bredvid min säng efter uppvaknandet och drog i kirurghandskarna.

Ni som är känsliga för det riktigt svarta ska nog sluta läsa nu och gå ut och bejaka livet istället och sluta läsa här. Jag kommer inte att försöka släta över något utan berätta om min sorg och om mina glädjeskutt. att inse att man är nära att bli blind på båda ögonen som fotograf mitt i brinnande livets inferno öppnar upp dimensioner bortom allt som jag någonsin ens klarat av att fantisera ihop.

Mitt värsta scenario var att jag drabbats av gråstarr eller nån slags stressrelaterad ögonsjukdom. Att jag höll på att bli blind hade jag ingen aning om.

Minnesfragmenten river i mig och ibland så vet jag inte ifall jag är vaken eller om jag drömmer. Korridorer och folk med vänliga röster lotsar mig tillbaks till min säng – alltid samma säng och jag blir förvånad varje gång att den liksom står kvar där som en slags evig pir av trygghet. Jag har nyss åkt omkring på min motorcykel och träffat folk – pratat med folk, upplevt möten. Ena stunden har det varit ljust ute – andra mörkt och natt och jag har blivit ledsagad till toaletten inne på mitt rum, därinne vid min säng min egen månbas Alpha min trygghet i en rämnande värld där ljuset ändras hela tiden. Jag inser att något är fel men vet inte vad det är ännu.

— Ursäkta det är dags att jag tar prover igen, du måste upp och duscha, det är dags att gå runt med rullatorn lite – ska du äta lite? Jag förstår inte varför jag inte kan nypa tag i situationen liksom ta den till mig, förstå, ta in, va fasen händer?

In och ut ur de olika dimmorna- vänliga röster som frågar ifall jag behöver något eller berätta hur min status är. Jag famlar efter någonting som jag känner mig trygg med, någonting som jag känner igen. Den enda anhöriga som jag så väl behöver är min mobil eftersom Corona förbjuder besök på själva avdelningen.

Man föds ensam och man dör ensam.

Jag har varit hemma ett tag nu och försöker komma igen, försöker resa mig på tre. Har kommit på vad det är som däckar mig och det är morfinet. Det är säkert bra men jag hatar verkligen skiten. Det är nu min sjätte dag utan och jag känner svallvågorna ännu i ganska stor utsträckning.

Minns inte hur de kom till mig, men den första koppen kaffe efteråt var gudomlig.
Jag blev lycklig över att synen blivit räddad.

Personalen ler mot mig och är vänliga trots att jag ser att de redan är på väg till nästa patient egentligen. Det gör mig inget för jag orkar bara prata en kort stund och den lilla stund av mänsklig kontakt är mer värd än alla mobiler i världen.

Kräftorna smakade underbart enligt min älskade hustru. Nästa dag klarade jag av att ana smaken och jag förstod vad hon menade.

Jag ska åka och köpa en spann kräftor till i veckan – kanske har min smak återvänt helt när det är dags. Men Ipan den var god och livet var gott, ja livet är gott och jag ska leva det så mycket försiktigare framöver. Därför jag är omgiven av kärlek, jag är bara 55 år och har minst 25-30 år kvar innan de eviga vågorna rullar in över min själ som ligger i strandkanten.

6 svar »

  1. En väldigt berörande och tänkvärd beskrivning av livets skörhet och dess begränsningar.
    Lycka, glädje och harmoni, finns oftast i det som vi till vardags kan kalla ”det simpla”, det som vi allt för ofta låter passera som en självklarhet. Tills vi vaknar upp och inser, att det faktiskt finns ett slut, men inte riktigt ännu..
    Tack för att du delar med dig.

    Gilla

Arkiv

Fragile…

%d bloggare gillar detta: