Det var länge sen jag plocka några blommor….

Det är som så att nu har jag drabbats av ”flånget” Flånget är det tillstånd som infinner sig efter en förkylningsvecka. Alltså när man blivit piggare. Då ska allting hända på en gång. Städa, byta vindrutetorkare, handla, kalka av kaffebryggaren, fixa alla de där småsakerna som man inte fixat på flera år osv. Men så hittade jag den här blomman mitt i alltihop. Den stod där bredvid den ny-kalkade kaffebryggaren – min hustru som har en enorm känsla för arrangemang av den här sorten tyckte att det var fint så. Det tyckte jag också så jag placerade den i fönstret och tog en bild med X-30:n.

Ha nu en fin helg gott folk, själv börjar jag känna att det får vara färdig-flångat snart, ska bara torka av golven först. 😉

I köksfönstret

I köksfönstret

En magisk septemberkväll, jag valde inte svart, svart valde mig…..

Jag är fullt medveten om att det är mycket magi och att herren besöker jorden hit och dit på min blogg just nu, tänkte faktiskt plocka bort rubriken på föregående inlägg eftersom en lite ”prettokänsla” infann sig eftter genomläsning, men sen tänkte jag efter, att kände jag så, är det så. Det är min blogg och mina tankar jag skriver väl vad jag vill och behöver inte styras av sociala normer och jantelagar. Det är fullt möjligt att dessa starka upplevelsekänslor är sprungna ur ett hårt dagligt slit med ett ganska urholkande gröten på bordet jagande med allt vad det innebär av tidiga morgnar, jobbig morgontrafik på E-4an osv. Men som vi alla vet är det inget ont som inte har något gott med sig.

Denna fredagkväll hemma hos den gode vännen Stina Berge kändes det som om att befinna sig i en sådan där härligt galen fransk eller italiensk film.

Vi var inbjudna, Nicole och jag och vi fick sitta ute på en bänk en ljummen septemberkväll och lyssna på Stina Berge och hennes band när de repade in nya låtar vilka ska läggas på en cd så att förhoppningsvis många, många flera kan lyssna på hennes musik. Det är något som händer mellan Stina och bandet när det sätter igång och spelar tillsammans och sången ”Jag valde inte svart, svart valde mig” är otroligt vacker en sådan här ljummen septemberkväll.

Det är bara den som går för långt som vet hur långt man kan gå….

Det här med att ge en person en rockring och ta ett porträtt började jag med redan 1997-98 någon gång inför min utställning på Arbetets Museum 1999.

Det ligger någonting ursprungligt i beteendet hos en människa som får en rockring i handen, som om några skyddslager försvinner liksom och kommunikationen blir rakare och ärligare.

Det här projektet kommer att pågå 2013 ut