Jaja – hundar eller katter är förbjudet på nätet numera, men ”Hedda” är så jäkla gullig och stämmer så bra in på det jag ska berätta att jag inte kunde hejda mig.

— Varför har du döpt din utställning till ”Searching with Solitude och inte ”Searching for Solitude” frågar ordtrixaren och korsordsmakaren HC Nygårdh fotografen Kim Sawyer vid sitt första besök på den magnifika utställningen som pågår just nu på Skeppsta Hytta.

 

Så funkar utställningen, den får en att fråga och att undra. I sin lågmälda men samtidigt fordrande anslagston utmanar utställningen som helhet, den utmanar den som hittat sin klangbotten. Det är liksom full back i maskin. Stanna upp – släpp mobilen, betrakta livet som pågår precis intill, helt nära.

Tekniken är suverän, 20×25 neg, dubbelkopierat, en liten blixt-upplättning, precis som oreganon i grytan, den finns där men känns inte på en gång – väl avvägt och noga genomtänkt, gråfilter och långa exponeringar för att skänka poesi till trädtopparna vilka ramar in landskapet, knivskarpt i mitten av bilderna där budskapet är kristallklart, stanna upp, andas och njut av att du lever och unna dig att leka med din tid du har. Jag är lyrisk över att uppleva hantverket av en mästare med de gamla yrkesvärderingarna det sticker jag inte under stol med. Här finns också vackra porträtt av människor vilka verkar vara nöjda med livet och har glömt att en fotograf står framför dom med en stor 20×25 storformatskamera med ett svart skynke över huvudet. Jag har sett utställningen tre gånger nu och nästa helg är den sista, hade jag inte själv varit på planket dom dagarna hade jag lätt gått dit om inte bara för få att träffa Kim Sawyer som är en väldigt generös och vänlig själ.