Äntligen kom det en artikel om ofrivillig ensamhet i vuxen ålder. För egen del har jag varit ensam under större delen av mitt liv. Men vad i all sin dar sitter karlen och skriver, kanske du nu utbrister till kaffet!? Lugn o fin förklaring följer 😉
Jag har barn, jag har levat i förhållanden under säkert 80 procent av min livstid, men det är inte denna ensamheten som kan uppstå i långvariga förhållanden jag pratar om, utan den ensamheten som uppstår när man förlorar sina vänner vid uppbrott. Du flyttar antingen för att dina föräldrar vill det när du inte kan påverka ett dugg som ung, eller så skiljer du dig eller helt enkelt – kanske beror det på att du behöver ett arbete eller har träffat en ny kärlek långt borta på en ny plats.
Att nämna att man är ensam man i 50 års åldern är mer eller mindre tabubelagt, och det känns skämmigt att behöva säga det högt eller som här skriva det i en blogg.
”Att någon skrattar åt ens skämt och bannar en när man gör någonting korkat är viktigt som vatten och salt. Ett ”jävla pucko” sagt med kärlek vid rätt tidpunkt kan betyda livet för en människa.
Resan som vi alla gör på vägen till det oundvikliga kräver gott och meningsfullt sällskap på vägen och kanske är det just denna vetskap som gör att börjar kännas bråttom? Eller är det helt enkelt en försenad 50 års kris.
Fotograf Dan Crona 