Sveket

Streteredsvägen

Migrationscenter, förvar. En gripen demonstrant direkt, två biffiga poliser trycker ned den 15 åriga pojken i gräset utanför piketbussen.. Väntande människor – alla lugna sitter på gräset i Kållered. Käkar pizza som organisationen “Vi står inte ut” låtit hämta. Polisen bygger kravallstaket, vänner till de som väntar på sitt öde kräks av oro. Miljön är förortskall dialogpolisen försöker informera och hålla de knappt hundra demonstranterna lugna.

– Min lille kunde suttit därinne berättar en kvinna när vi går förbi ett fönster till förvaringen på väg väg till en ny lämpligare plats för vår aktion enligt polisen. Hon åkte in till Göteborg från sin ö  när hon såg uppmaningen på FB att det behövdes flera vuxna på plats. Två andra kvinnor berättar att de lyckats förmå Migrationsverket att låta deras pojkar stanna, trots åldersuppskrivning.

Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal! – skallar mellan den kalla tegelväggarna på asfaltsplanen utanför förvarsbyggnad  nr: 2. En läkare med ryggsäck går in, undrar om det är dags för lugnande medel till dom som väntar därinne? Någon föreslår en fejkad hjärtinfarkt för att fördröja bussen någon minut men ändrar sig när hen inser att bussen kan välja att svänga I flera riktningar.

UNHCR och EU domstolen försöker stoppa en verkställighet och man hoppas att det ska lyckas. Får veta under natten att försöket misslyckats, en liten pojke med flera vänner bland de demonstrerade skickas till Kabul – där han aldrig någonsin satt sin fot eller har någon som helst trygghet. Där ska han klara sig ensam utan vänner eller kontaktnät. En pojke som hade ett liv här I Sverige. Nu övergiven I en stad fylld av flyktingar. Jag får veta att en av de hårt kämpade kvinnorna på platsen kallas ”Kinna” förmodligen heter hon något annat men det finns aldrig tid att hinna fråga – vill inte störa, hennes telefon ringer och plingar i ett. Jag vet så pass mycket att hon är en av kvinnorna bakom nätverket ”Vi står inte ut” Jag ser de andra kvinnorna som arbetar lika hårt, deras mobiler är igång – de skriver, pratar ser många gånger plågade ut i beskeden från andra sidan telefonen. Jag undrar var är männen?

-Kinna samlar ihop till infomöte under dagen, hon berättar att vi behöver någon som kan handla filtar och andra förnödenheter – det är råkallt i luften, det går åt energi. Många av de unga på plats har tunna jackor och inga strumpor i skorna men de är där på plats för sina vänner inne på 2:an hela dagen och kvällen.

Barnen skrivs upp I ålder för att förenkla utvisningen. En journalist har suttit på förvaret under ett helt år, det är tredje gången de försöker utvisa honom nu. Han har barn och familj och ett liv I Sverige. Man fruktar att han dödas när han landar i Kabul, Afghanska ambassaden vägrar ge honom resehandlingar ännu en gång. Blir han dödad är det dålig reklam för länderna som vill bli av med honom.

En hund skäller på gården på andra sidan polisens avspärrningar. Först undrar man om det är polishundar, vi ser inget men får veta att några ungdomar tagit sig dit för att spela fotboll utanför de förvarades fönster och att en av grabbarna i det gänget har en hund. Det sitter ett barn därinne och hans vänner vet att han älskar fotboll. Lättnaden över insikten över att det inte var några sammandrabbningar känns i luften.

Vi får veta att 5 st klarat sig från utvisning den här dagen. Men inte Josef  Moradi vars vänner spelade fotboll för hans skull utanför fönstren. (Följ länken ovan för att läsa en intervju Blankspot har gjort med Josef) Läs också detta på Aftonbladet

Man har byggt upt en vägg av pressening mellan bussen och förvaringshus nr: 2. Varför gör man det om man står för det man gör? En av poliserna berättar att han skäms, – det är inte den roligaste dagen på jobbet säger han och tittar bort mot någonting obestämt i horisonten, orkar inte ta ögonkontakt. Någon tittar på det stora antalet poliser och säger att det ser ut som under Göteborgskravallerna. En hästtransport ansluter till poliserna på plats som är 25-30 st redan.  En annan utbrister att hen är sosse men känner ilska över att det är dom som gör det här, inte SD vilket skulle vara mindre förvånande.

Bussen med det okända antalet olyckliga börjar köra, det oundvikliga händer – ungdomar rasar, skriker, gråter snälla sluta, stanna bussen. Polisen går emellan någon blir gripen, de fåtalet vuxna på plats försöker trösta. Jag går därifrån stannar upp på vägen – en av ungdomarna sitter på marken gråter, vuxna omger honom, lägger filtar om honom – jag har gått i skolan, alltid varit i tid, ansträngt mig, kämpat, titta vad som väntar mig – jag kommer hamna i Kabul och dö. Vi åker efter bussen ut mot Landvetters flygplats, får kortfattad info av dialogpoliserna vad som gäller, jag är hungrig – går undan tar en bit mat och skriver ned intrycken. Möter upp Stina, Lisa och Ida – mina medresenärer från Gnesta, alla är trötta vi ger oss för den här gången, det är ingen mening, vi vet att barnen sitter inlåsta i något rum och väntar på att flygas till Kabul. Vi kör hemåt, båda halvljusen är trasiga på bilen, vi sätter i nya lampor och det är inte bara vägen vi ser bättre på vägen hem.

#jagärhär

#visomgörinnehållet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s