Hoppa till innehåll

Das Unheimliche

60 miljoner människor är på flykt i världen, eller var 122:a människa. FN uppskattar att 50 miljoner av dessa är flyktingar från krig i Mellanöstern och Afrika.
De tre största grupperna av flyktingar som hamnar i Sverige kommer från Syrien, Irak och Afghanistan. 60 miljoner människor är ungefär lika många människor som det lever i hela Frankrike, det skulle vara som om ingen var hemma när du tänkt åka dit.

Bilden av Alan Kurdis – tre år gammal som ligger på stranden i Turkiet får oss att vakna till och börja ta in vidden av katastrofen. Sen följer katastrofrubrikerna i alla våra stora nyhetskanaler – Trump bygger murar medan Europa reser stängsel och spärrar in flyktingar i läger, så ser det ut 2017 och medan flyktingsmugglarna tjänar stora pengar på människors desperata försök till räddning och ett bättre liv, betalar den som kommer hit till oss höga hyror till ockrande hyresvärdar som låter 2-3 familjer betala sanslösa pengar för friheten i en fyrarummare i förorten.

Nu har det alltså gått några år sedan den största flyktingkrisen i modern tid utspelade sig inför våra ögon och det kommer lite färre flyktingar hit eftersom man täppt igen möjligheterna för flyktingarna att komma in. Det flyr fortfarande människor från krig och terror och det sitter fortfarande folk här i våra migrationscenter och väntar – väntar på besked ifall de kan fortsätta sitt liv här i landet vilket förmodligen en gång var det förlovade landet därborta i horisonten som givit dom hopp och drömmar på sin resa. Ute i Europa sitter idag människor fast i läger under hemska förhållanden – fastlåsta och förhindrade att röra sig. Läs mera här på FN:s sida

En förenande flagga

I januari 2016 avtäcktes konstverket  en flagga av tacksamhet som var ett kulturprojekt på Solbacka migrationscenter. Det var en kall och krispig januaridag och människorna var glada och uppsluppna och ville fira livet och det nya året på det här sättet.

Mannen som kom på idén med flaggan heter Imad Alshatti och han kom till Solbacka med sin fru Hanan och tre barn sommaren 2015. Efter tre månader av sömn och vila tröttnade han på sysslolösheten och väntan och drog igång flaggprojektet tillsammans med konstnären Elisabeth Frieberg.
Tanken med projektet var att tacka Sverige för att ha tagit emot flyktingarna men också att förena alla de religioner, modersmål och kulturer vilka nu alla var samlade inom samma område genom att bygga en gigantisk svensk träflagga av 3 400 träbitar

ty (3)

En flagga av tacksamhet

ty (19)

En glad dag…

ty (34)

Nytt hopp

ty (17)

Nya murar

ty (18)

Mot framtiden

Det är mitt första möte med människorna bakom statistiken och alla rubriker och jag var väl som de allra flesta under den här tiden i det tillståndet där en viss lättnad infann sig över att några klarade sig undan krig och terror och förföljelser för att hamna här där vi har plats och råd att hjälpa flyktingarna på fötter igen, vi sa liksom god dag till mänskligheten den här dagen.

Vem är jag att komma här?

Efterhand började jag fundera på vad jag kan göra, vad kan jag bidra med, och hur gör jag?
Jag är yrkesfotograf och berättar saker med i huvudsak bilder och jag frågade mig själv om jag vågar ta steget och föreslå att jag kan göra en berättelse om det här över tid?
Att liksom bli en slags motpol till  medias  förhållningssätt till de här människornas öden.
Jag satt också i ett rum på 13 kvadrat under den bästa tiden i mitt liv innan jag fick barn. Det var under tiden jag som 24- åring gick på Gamleby fotoskola och befann mig efter åratal av ett slags självupplevt mentalt utanförskap i en miljö full av likasinnade. Jag satt också ensam på mitt rum och behövde inte trängas med 2-4 st till, jag hade en TV som fungerade och jag behövde bara öppna dörren ut till korridoren för att folk skulle komma in och snacka musik, liv, bilder,  inspirerande fotografer och framtiden. Men ibland på kvällarna när jag var helt ensam och  lyssnade på ”Tangerine Dream” kom inte bara alla bilder som jag ville göra under mitt liv  utan också förhoppningen om att jag en dag skulle försonas med ett tomrum jag burit med mig sedan barnsben.

thewaiting

Nargez, Qasim , Rastegar. Alla är det namn jag mött nu under snart ett år under mina besök på Solbacka migrationscenter. Namnen på unga människor i 20-års åldern vilka om allt varit som det skulle, levat livet på alla plan fullt ut.

De är några av människorna bakom rubrikerna och nyhetsrapporteringarna på Tv och hamnade ett stenkast från min ytterdörr och jag kände tydligt att jag behövde få möta dom och jag lyckades så sakteliga knyta kontakt med en familj.

– Jag kämpar varje dag för att inte bli deprimerad eller för att inte ge upp, berättar Nargez när jag träffar henne i det lilla rummet på 13 kvadratmeter som varit familjens hem nu under 18 månader.

Nargez kommer från Iran och är 24 år och har studerat vid Teherans universitet. När hon lyckats komma in i Sverige hoppades hon att kunna använda sin utbildning till att skapa sig ett liv och en framtid. – Jag önskar inget hellre än att jag kan komma vidare med mitt liv och få lägga mina upplevelser bakom mig, men i det här rummet och med den långa handläggningstiden liksom tär det på mig och urholkar min livsvilja och blockerar mina drömmar, berättar hon för mig dagarna innan migrationscentret stänger för gott.

Nargez 2

Jag minns tydligt mina första möten med Nargez och hennes familj, det lyste av kraft och livsglädje i deras ögon och jag blev glad av deras energi. De fick mig faktiskt att tro på att människan är god  trots att jag var fullt medveten om vad de gått igenom.
De ordnade utställningar, discon och fester och figurerade mycket i lokala medier i olika sammanhang och jag tänkte att det behövs – speciellt nu när populistiska och främlingsfientliga krafter satts i rörelse också i vårt land. Men våra myndigheter kan som bekant utsätta oss alla för ”själsdöden” utan att blinka eller ens reflektera över vilken skada de gör med den enskilda individen.

Korridorbarn

Korridorerna på Solbacka ligger öde idag efter nedläggningsbeskedet för en tid sedan. Ett migrationscenter är ett litet samhälle utanför samhället på armslängds avstånd.

-Alla som bott här under den här tiden är skingrade för vinden och befinner sig ute någonstans i Europa, fortsätter Nargez. Jag orkar knappt gå ut ur rummet eller att gå ut till den gemensamma restaurangen. Vi äter vår mat här inne på våra 13 kvadrat och väntar.

Min make har ett band  och de har börjat turnera så vi fokuserar allt mer på det, ja allt handlar egentligen om detta nu för att stå ut. Vi fixar god mat, bra musik och snart ska jag åka och träffa honom med min son Amir i Norrköping där de är nu, de har hur mycket som helst att göra och det blir en ny tillvaro i väntan på besked från Migrationsverket. Vi behöver känna till någonting annat i livet nu efter snart två år.

bild16

Christer Lagergren, lyssnar på när nedläggningsbeskedet slås fast, tillsammans med flyktingarna på Solbacka.

Sakta men säkert uppstår en känsla av Das Unheimliche. Ett tomt tillstånd av ingenting vilket uppstått ur missriktad välvilja från statens sida där många säger att de bara följer order i sin allt oftare totalt okänsliga hantering av flyktingarna. Tänk att gå igenom det här, att överge allt man vet och känner till sen när man liksom är framme vid ljuset i tunneln dras mattan undan under fötterna och det finns inga väggar att ta tag i för att återfå balansen.
Tsega Weldemicael står och gör fint tillsammans med en annan man ute i korridoren.
-Jag har inte fått veta om jag får stanna kvar i Sverige ännu men jag har ialla fall fått veta att jag ska bo bra nu på det nya stället och har bestämt mig att för ta det därifrån, allt har sin tid berättar hon.

Tsega

Mannen i fönster 2

För att se klarare

Mannen i fönster1

Reflektion

fontanen

Mahan och Amir

Öppnade hjärtan

Folk öppnade sina hjärtan, sina hem och plånböcker. I Stjärnhov tog man emot flyktingarna med öppna armar och satte igång med aktiviteter och jobbade tillsammans inom idrott och föreningsliv och näringsliv. Man gick från en ganska slumrande tillvaro till en intensiv och utvecklande tid. Folk bjöd på middagar i hemmen utbytte erfarenheter och umgicks utanför migrationscentrets betongväggar. I Gnesta ordnades kultursamverkan med musik och förutsättningslös livsglädje. Många engagerade sig i de ensamkommande barnen, tog hem, utbildade och till och med gömde några vilka migrationsverket skrivit upp i ålder för att enklare kunna skicka ut dom ur landet tillbaka till ställen som Afghanistan – ett land som många av barnen inte ens varit i eftersom de är uppvuxna på flykt undan talibanerna i Iran eller Irak. Kan vi ens försöka förstå känslan av utsatthet och godtycklig behandling?

kulturfest (8)

Kulturfesten i Gnesta 2016

Och det är väl samtidigt det som gör det så sorgligt att vi hade allt det goda inom räckhåll men nådde inte riktigt ända fram. Flyktingarna blev mycket snabbt integrerade i vårt lokala samhälle och förvisso förstod man väl att förr eller senare att livet ska gå vidare på olika håll, men arbetet fick liksom inte riktigt hinna bli klart fullt ut.

Man känner igen det, men vågar knappt tänka tanken på hur lika det egentligen är

Samhället väljer att placera den som flytt hit i ett läger utanför samhället och man ska  i och för sig vara vaksam med jämförelser men tankarna far ganska lätt åt vissa håll när man besöker ett migrationscenter och jag kan tycka att kan vi inte bättre, går det inte att lösa på ett enklare och bättre sätt? Men det är klart nu var det ju enorma mängder som var på flykt och hamnade här och Sverige ska vara stolta över det arbete som las ned på att ordna saker efter bästa förmåga och det finns andra länder som smiter undan sitt ansvar vilket är ganska otäckt egentligen. Jag tycker att alltför många är för rädda och bekväma i vårt samhälle idag. Vi är rädda för att bjuda till och utsätta oss för någonting som kräver att vi bryr oss. Vi leker de tre aporna och dövar oss med konsumtion. Jag tror att den här vägen är farlig och det ser vi också på det politiska planet. Utan att tveka lägger människor frivilligt sin röst i den farligaste brevlådan av dom alla och släpper lös krafter av likgiltighet vi inte sett slutet på ännu. Jag oroas över den dagen vi får se resultatet.

#jagärhär
#visomgörinnehållet
#flyktingar
#migrationsverket

2 svar »

  1. Trots detta mörker som sprids över världen är jag obotligt optimistik.
    Jag tror att den spirande nationalismen är en reaktion på att vi alla nu håller på att enas.
    Det finns krafter som avskyr, ja hatar, människor som gillar alla människor.
    Men jag tror inte den sammanslagning som kommer går att hindra.
    Jordklotets människor kommer att förenas i framtiden. (Det lät religiöst.)

    Hur det blir vet ingen, men jag har en vision.

    Det fantastiska med Internet och fri programvara är att vemsomhelst kan göra sin röst hörd.

    Jag skrev en bok som jag nu får hjälp med att översätta till engelska.

    Om min vision blir sann vet ingen. Men den kan skapa lite grubblerier, och det tycker jag är bra.

    Allt runt oss som är onaturligt har vi människor skapat.
    Och allt började med en idé.

    Liked by 1 person

  2. Minns inte riktigt hur gammal jag var, tror att det var på en historielektion i lågstadiet. Antar att jag satt och drömde mig bort i vanlig ordning när läraren berättade att klockan är en mänsklig uppfinning. Jag frågade, så tiden är egentligen påhittad? Det var en stor upptäckt för mig och jag använder en variant av min insikt nästan dagligen när jag träffar människor i mitt arbete. Mest på grund av att de alltid är stressade över situationen – oroa dig inte, tid är det enda vi faktiskt vet att vi har. När den är slut har du inte längre några bekymmer. De brukar grunna en stund på frågan och antingen återkomma direkt eller nästa gång vi ses. Jag tror på idéer och visioner det är hela vårt fundament.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Arkiv

Fragile…

%d bloggare gillar detta: