Jag passade på att andas ut några dagar tillsammans med barnen – sånt är viktigt. Vi liksom satt där på en bänk och pratade om livet i stort och smått – vi har mycket att gå igenom de få tillfällen vi får till det. Utanför mitt rum – på andra sidan gatan möts vi i det vi är och i det som vi ska bli. Det känns bra nu.
Det blåser ute – nordostligt. De flesta löven klänger sig fast vid sin gren liksom vägrar släppa taget.
Världen har sin gång.
Krattar löv – försöker bringa ordning i det onåbara.
Händerna fastnar i sina syltburkar lite till mans och tv:n pratar hål i huvudet.
I går var det ”gofika” hela dagen med Medborgarskolan i Västerås, inte helt fel om man så säger – jag menar det var ju ändå så att vi skulle ha en ledarträff samtidigt.
Att det finns så många kurser hade jag ingen aning om och det kändes efterhand lite som under konstrundan här i Gnesta att jag vill inte ställa ut jag vill åka runt o kolla.
Men hur som helst jag kommer nu att arbeta inom Medborgarskolan och hålla ett helt spann av kurser – grund och fortsättningskurser, porträtt, barn, bröllop, dokumentärt, gatufoto – bara för att nämna något – du kan hitta hela utbudet här.
Idag har det varit en sån där dag.
Ni vet – när demonerna knackar på – således behövde jag snabbt plocka upp en lösning ur bakfickan – och för mig fungerar promenader med min Fuijifilm X-30 rätt bra i de allra flesta situationer när det gäller demonattacker.
Jag startade promenaden ganska hårt och lyckade haka av det mentala bagaget hyfsat kvickt, i den friska höstluften tänkte jag, kommer de tillbaka gör jag som Ingmar Bergman ofta sa – spänn dom jävlarna för vagnen.
När jag lyssnar på mina tankar en sådan här dag och accepterar det jag inte kan förändra uppstår ofta möten av alla de slag, och idag var det ett glatt gäng vilka jag kunde slå mig i slang med en stund och alla negativa tankar försvann kvickt som en löning.
Längs vägkanterna ligger resterna av liv och liksom ropar.
Förvridna rester – jag skäms över att vi tar oss rätten.
Oskar ligger på golvet och kämpar emot, någon sitter över hans rygg.
Donald och Hilary slåss – på idol förstör man en människas självbild på bästa sändningstid till fredagsgroggen, och konsum säljer smarrig soppa billigt.
Så genialt enkelt – att använda det som finns plus ett dragplåster. Det var urskön stämning i byn idag under #Gnesta Kulturfestival. En kulturinjektion rakt in i själsomloppet. Det går inte att berätta om allt, men en eloge till kommunens kultursamordnare Carina Nilsson som roddat ihop det här.
#visomgörinnehållet
”Tugga brödskivan väl
och du ska förnimma hungersnöden.
Drick vattnet
så enkelt som möjligt i din kupade hand
och du kanske anar torkan.
Avläs vartenda löv
på vartenda träd du går förbi:
träd in i sammanhangen.
Jag har försökt göra det
men har misslyckats
Nu stiger jag ut i solen
i skydd av mitt ansikte:”
Så skriver Göran Greider i inlednings och programtexten till föreställningen Maratondansen som går nu på stadsteatern.
Den som vinner danstävlingen är lovad ett fast kontrakt på teatern och skådespelarna tar omedelbar kontakt med dig på din väg mot din sittplats och försöker sälja in sig – nummer 93, jag är nummer 93 kom ihåg det de andra kan inte dansa lika bra! säger Philip Zandén till mig.
Ett otroligt roligt och medryckande upplägg där du sugs in i skeendet och blir försedd med röstkort och ska rösta i tid och otid på vilken dansare/danspar som är bäst. Du som publik deltar i allra högsta grad i föreställningen men ju längre föreställningen pågår ju otäckare blir det och till sist lovar jag att du lägger ned ditt röstkort och inser vafan du håller på med.
Det här är det bästa jag har sett på bra länge – föreställningen behandlar otroligt viktiga frågor om vad vi gör med oss själva och vårt samhälle. Och den är rolig, glädjefylld och riktigt svart. Jag gick och dansade och sjöng i foajén i pausen, men det var innan jag kom på vad fan jag höll på med som sagt.
För den som inte känner till det kan jag berätta att föreställningen är baserad på en bok skriven av Horace MCoy ”They Shoot Horses, Dont they? som vid sidan av Vredens druvor av John Steinbeck bäst skildrar den stora depressionen i 1930-talets USA.
Då är den över för i år konstrundan 2016 – och vilken runda det blev för oss fyra på Åmells möbler. Intresserade, glada och nyfikna gjorde dessa besökare mödan värt helt klart.
Kring 320 besökare fick uppleva våra alster under de här två dagarna – hur de andra utställarna hade det vet jag inte i skrivande stund då det är den mörka baksidan med att delta i konstrundan – man får inte se de andras grejor helt enkelt.
Jag hoppas att alla hade mycket folk och är nöjda i alla fall. Kul har vi haft HC, Stina, Bengan och jag – kommer att leva på det minnet ett tag och den där surströmmings-skivan under fredagskvällen var inte så farlig att bevista som jag fruktade, jag menar jag är uppvuxen med utedass 😉 Nä, skämt åsido det härliga sällskapet uppvägde allt lidande med råge och det känns roligt att få vara med om traditionen i den ljumma septemberkvällen.
Det känns så nu. Man står där på bryggkanten och ska precis dyka ned i vattnet.
Det tillverkas balar här på landet för fullt nu och träden skriker titta på mig för snart tappar jag all min prakt och blir endast en stock med pinnar och grenar på tills nästa år.
-Ja, Nyckelsjön släpper inte ifrån sig sina gösar så lätt – jag säger som Arnold, jag kommer tillbaka!
Vi åkte in och kollade på en pjäs om Wendela Hebbe och Love Almqvists sista möte vilket var ett fullgott plåster på såren. Pjäsen äger rum i Wendelas sommarhus mitt i Södertälje och det finns en mycket bra restaurang och kafé i samma hus en trappa ned. Gå och se.
Snart är det äntligen dags för årets konstrunda i Gnesta. Jag ställer ut tillsammans med fotografen och välkände bloggaren Bengt Björkbom, korsordsmakaren och blandtekniske fotomålaren H C Nygårdh välkänd från lite överallt och uppfinnarjocken Stina Berge. Vi kommer alla att hålla till på Åmells Möbler i Gnesta
Du kommer garanterat att få ditt ”konstiga” lystmäte mättat lördagen och söndagen den 3-4 september kom gärna och hälsa på.
Annars har det varit lite tyst och fokus på hösten och personalfotograferingar
– jo, jag har installerat en bilstereo i företagets trotjänare 850:an – sist jag gav mig på en sådan manöver var jag väl typ 19-20 och då skruvade jag på en 142:a 1972 års modell. Det är enklare nuförtiden, fiffiga standardkontakter underlättar en hel del.
Idag kom årets första höstdimma tycker jag motvilligt. Känner mig lite snuvad på sommarvärmen och dagarna vid stranden som aldrig blev av – precis som så mycket annat man hoppats på skulle inträffat de få veckor som kallas sommar. Men det har sin charm med hösten definitivt. Nu ska jag strax åka och fiska lite – bara en sån sak…
Fotograf Dan Crona 