Ett populärt uttryck idag är att ständigt gå omkring och säga att man inte har tid med saker. Men om man tänker på det lite till så är faktiskt tiden det enda vi verkligen har.

Hittade det här porträttet när jag satt och gallrade i arkivet. Tycker att det är märkligt att jag inte såg den första gången, det är sådant här som gör att jag har så svårt att slänga bilder och tur är väl det kanske! 🙂

Det är intressant det här med att man ser olika saker under olika tillfällen längs samma promenadstråk.

Någon gång ska ju alltid vara den första, och igår råkade jag ut för mitt första nättroll helt oförhappandes. Alltså en människa som gav sig på mig för att jag hade en avvikande åsikt. Jag gav självklart svar på tal men det lämnar en bitter eftersmak att det ska behöva vara på det viset.

På fönstren här hemma bildas det vackra mönster av is vilket blir ganska effektfullt rent bildmässigt, men jag ställer mig väl tveksam till att det politiskt korrekt att inneha den typen av fönster som är så oekonomiska antagligen.

Just nu är det aktuellt med en artikel i DN om att personal på Astrid Lindgrens tillåtit sig att göra en almanacka där de poserar i underkläder och lattjar och sen säljer de almanackan och skänker bort pengarna till välgörande ändamål som clownverksamheten på sjukhuset. Storm i ett vattenglas eller totalt moralisk förkastligt?  – Ja min åsikt är att jag har full förståelse för att de behöver ”pysa över ibland” De ser barn i hemska situationer och döden är alltid närvarande i deras vardag. Jag är ganska övertygad om att personerna inte är pedofiler eller våldsverkare heller för den delen utan jag litar på att att sjukhusets egen kontroll reglerat den saken redan innan anställning. Utan det verkar handla om någonting annat underliggande behov av att hitta något att hänga upp sig på.

Jag ser inga reaktioner på att Aftonbladet gjort en test på vår empatiska förmåga genom att lägga sig i en snödriva i 15 minus och räkna hur många som går förbi innan någon frågar hur personen i snödrivan mår?

Jag ser inte mycket som handlar om att det brändes en massa flyktingboenden innan Jul eller frågor som berör flyktingarnas situation i samma stormande debattklimat som då.

Det verkar som om cynism är ok idag likaväl egocentrism och smäller högre än empatiskt idealistiskt och oegoistiskt tänkande. Det finns självklart motvikter som tur är,det finns folk som offrar allt för att hjälpa till mer eller mindre. Det som stör mig är att de här goda krafterna försvinner i allt det där svarta runtomkring. Kan man inte försöka ändra på det tro? blir det inte som så att ifall man enbart tänker negativt och inte försöker så blir allt det där negativa en självuppfyllande profetia?

När jag ser den här bilden på de här två männen känner jag hopp. De har gått genom eld och vatten bokstavligen och de ler fortfarande och de håller varandra i handen o ska snart dansa till Arabisk pop som strömmar ut ur högtalarna i bakgrunden mitt i den svenska iskalla vintern.

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.

Amnesty rapporterar om att de Syriska myndigheterna ligger bakom 58 000 människors försvinnande under 2011. Syriska nätverket för mänskliga rättigheter har dokumenterat minst 65 000 människors försvinnande  de fyra senaste åren. Av dessa gäller 58 000 civila människor. De som förs bort hålls under avskyvärda förhållanden i fängelser och dör på grund av sjukdom, tortyr och utomrättsliga avrättningar.

De här ”påtvingade” försvinnandena har öppnat upp för en svart marknad där mellanhänder och agenter betalar mutor på tiotusentals dollar från familjer som vill veta var deras anhöriga tagit vägen eller om de ens är i livet. De som försvinner är fredliga demonstranter, människorättsaktivister, journalister, läkare och biståndsarbetare.

( Källa Amnesty press)

Det är väl ingen häromkring som missat vad som händer i Stjärnhov och på Solbacka. Den gamla internatskolan kanske mest känd från boken ”Ondskan” fungerar idag mera som dess raka motsats. En kajplats och en lots som förhoppningsvis kan leda till en meningsfull tillvaro och ett nytt hopp för de 220 flyktingar som bor där nu.

På Solbacka bor idag människor vilka tvingats fly från fasor vi här hemma knappt ens kan föreställa oss, vi har ingen jävla aning. Vi hör bara lobbyisternas gormande om ”systemkollaps” och annan skrämselpropaganda. Avsändarna av den här propagandan behöver ingen närmare presentation och deras agenda är klar och tydlig.

Det  är många som sänkt blicken och börjat vända den inåt- börjat ifrågasätta. Bilden av den lilla pojken på stranden för inte så länge sen brände sig fast på min ögonhinna för alltid.

Sverige är känt i världen för sin humanism och sitt rättvisetänk. De vita bussarna och Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld,Olof Palme, Anna Lindh, Jan Eliasson och Carl Bildt har genom hårt rättvisearbete cementerat en bild av Sverige som en demokratisk rättsstat och det gör att många sätter sitt hopp till att hitta sig ett nytt liv här hos oss.

I Stjärnhov har hela samhället engagerat sig i de boende på Solbacka och de bonde på Solbacka vill tacka och gör det genom ett konstverk som avtäcktes idag. En svensk flagga.

Det är liv, det är hopp, det är kärlek och tilltro till en ny framtid. Långt ifrån den sönderslagna tryggheten dom lämnat bakom sig.

-Världens vackraste flagga säger Imad Alshatti. Vi har jobbat med den dag som natt och tillsammans med andra flyktingar på Solbacka. Det har enat oss och gett oss mening under en svår tid.

För en som kommer in i det här konstverket lite från sidan under själva avtäckningen slås man av den livsglädje och styrka människorna här på platsen förmedlar. Det är dans och spännande toner vilka känns fräscha och glädjefyllda i den svenska vintern. Här dansar journalisterna och sponsorerna tillsammans med alla de som står bakom konstverket och på något vis blir det för en betraktare också ett konstverk i själva konstverket. Det är stort, det är positivt och det är ljust, och det ljuset behövde i alla fall jag för jag hade faktiskt börjat vackla en smula i min tro på människorna.

Jag har medvetet valt att inte sätta ut namn på bilderna. Allt handlade om ett möte i all enkelhet.

Och hittade lite tagna på Gotland 2013 när vi var där och jobbade under Almedalsveckan det året.
Vi skulle marknadsföra kosläppet i Gnestaland plus att jag var där och jobbade för Gnesta Företagsutveckling.

Minns att det var ganska skönt att komma bort från sorlet inne i Visby.

Det är synd om människorna, sa August Strindberg!

När jag gick igenom min grundutbildning i empati och tänk ett varv till innan du dömer, läste jag följande rader i en bok som landstinget gav ut för att öka läkarstudenternas förmåga till empati och medkänsla. (En lyckad nedfrysning av Herr Moro)

” Tänk att det finns så många människor som inte vågar säga att det blåser kalla vindar ute, om de inte har hört andra säger det före dem”

Precis så är det idag, den som skriker högst vinner, åtminstone temporärt.

Med tanke på vad som nu händer runt omkring oss, både här inom landets gränser och utanför, är det väl ändå dags att visa att vi föddes med en ryggrad!

Människor har kämpat för det samhälle vi nu lever i, de har dött för det, är det inte värt någonting alls, eller är det helt tvunget att kräva samma offer igen? Behövs det en nationell katastrof för att folk ska öppna upp dörren för varandra eller vad är det som händer?

Är det så enkelt som att vi i Sverige blivit så bekväma och lata så att det helt enkelt är för jobbigt att människor som flyr krig och terror behöver oss, räcker det inte att vi slänger till dessa en iPad som barnvakt så är allt det onda borta sedan.. Skulle inte tro det, och när vi ändå håller på så kan vi slänga ut JÅ med kumpaner med det berömda badvattnet, för gott den här gången…..