Jean Hermansson förklarade för mig genom sin telefonintervju med vännen Nils Petter, vad det handlade om. Samtalet tog tag i mig och förändrade helt mitt sätt att betrakta fotografi men kanske viktigast – mitt förhållningssätt till vad det egentligen är jag håller på med. Boken himlens mörkrum är en ögonöppnare på flera nivåer. Jean Hermanssons arbete och livsverk förtjänar en plats bland alla de stora men han valde under sin livstid att verka lågmält och ödmjukt och försvann lite i bakgrunden för de som hördes lite mera – men för mig är hans arbete fan så mycket viktigare i många avseenden. Man blir nästan förbannad på sig själv för att man inte har upptäckt bilderna tidigare.

“ I fotografi är det så att det kommer till en långsamt, sen går det fort över.
Både känslomässigt och praktiskt. Som när jag fotograferar människor, livet på torget, från min balkong. Det går väldigt snabbt, sen är det över, möten med människor. “Ni nu” som det heter på  danska, just nu. Men det där är en lång filosofisk diskussion, att komma nära, att snabbt kunna acklimatisera sig I en främmande miljö, att komma nära som människa. Det kvittar om du fotograferar eller om du jobbar, du måste först få kontakt annars gör du ett dåligt jobb. Det måste finnas en stark passion och vilja för att det ska funka annars blir man en kylig iakttagare och då blir det bara skit.

Att hålla på som vi gör är att göra det svårt för oss i livet. Vi skulle kunna ha det haft det fan så mycket trevligare och mysigare om man inte sökte bekräftelse hela tiden och ska gestalta allt från och till. Det är ett krångligt liv. Jag har ett behov att gestalta det jag ser. Kan inte bara konstatera att där går han och där går hon utan jag vill komma åt något där. Jag ville tidigt berätta, först ville jag bli romanförfattare. Jag konstruerar alltid historier omkring mig, att vilja berätta det man ser. Antingen så finns man som en del av berättelsen, eller – jag har vänner som aldrig berättar ett skit men som är en del av en berättelse men som inte intresserar sig. Människor är olika, jag är oftast vid sidan av och iakttar.

Man lär sig se på ett sätt även utan kameran, man lägger märke till saker och upplever mer, man är van att visualisera, man kan inte undgå att se bilder även om man inte fotograferar. Det kan vara jobbigt men för mig är det tvärtom, verkligheten blir roligare. Det finns inget mer hopplöst än när människor än när människor säger att “det regnar”. Fattar du inte att när det regnar då är det fysiskt och sensuellt? Nej, för de flesta är det bara dåligt väder. Man ger sig inte till att uppleva det på det sättet och förtränger det poetiska mervärdet, eller när det snöar eller blåser vad du vill. Man blir rikare av att vilja gestalta, man lever ett rikare liv helt enkelt. Det handlar inte om pengar, utan innehållsmässigt – när man lär sig iaktta och reflektera över saker – så är det.”

Ur boken Himlens mörkrum fotografier av Jean Hermansson sammanställt av vännen och assistenten Nils Petter Löfstedt

70/70 Bokförlag 2018