Ett mycket trevligt pyssel så här efter att oxveckorna är avklarade är att återvända till bildarkivet. Jag har en klar och tydlig plan att en gång för alla få ordning på mitt arkiv – en annan dag.

Började den här tisdagen tidigt med ett besök hos tandläkaren. Ska väl erkänna att jag svettades mera över den kommande notan än de stora sprutorna medan jag låg och funderade i tandläkarstolen. Nyheterna som flimrade förbi på tv:n – lämpligt placerad förde snart tankarna in på annat. Flygplanskapning och bränder i Västerås stod på dagens meny. Tröttsamt. Lev istället tänker jag, men vem är jag att tänka sådana tankar ?

För många påskar sen – tror till och med att det var en skärtorsdag som idag. Fick jag låna ett hus att ha alldeles för mig själv. Jag var 24 år.

Huset låg inte långt från havet och mitt mål för helgen var att hitta drivved till ett kors. Jag minns att jag funderade mycket på livet och döden och religioner – jag gick också på fotoskolan i Gamleby under samma tid så ämnena vilka snurrade runt inuti  mig var alltid närvarande. Politik, liv, död, religion – minns att kvällarna alltid innehöll diskussioner om dessa ämnen. Det kändes som om man var ett med omvärlden. Ett med stenarna, havet, luften, djuren – ja precis allt. Och jag undrade är detta en uppenbarelse, är detta ett möte med den gud som man alltid hört talas om?

Timmens glas

Ja-så är det väl?

Sin egen avbild

Tidens färdemän

Jag funderade aldrig så mycket i negativa tankar. Jag föredrog det positiva eftersom jag hade lärt mig att tittar man tillräckligt länge in i mörkret så tittar det snart tillbaka. Att senare hela livet skulle handla om att klara av att behålla sin positiva syn på livet visste jag inte då. Jag anade inte att livet handlade om berg och dalar – antar att det är så när man är ung.

Bryggan

Balans

Jag är glad för min skull

Mina två barn hjälpte till att hålla mig kvar i ljuset och jag älskar dom väldigt mycket – jag är tacksam för att de kom till mig, så är det. Jag är också glad för att livet tagit mig dit jag är idag.

Repetitioner

Jag tycker om att ta porträtt av människor eftersom ibland kan se mig själv igenom de allra bästa porträtten som jag lyckats fotografera genom åren. Och som någon känd fotograf eller om det var en färgmålande konstnär sa – jag tar samma bild om och om igen.

Maryam

Ebba

Skoda-mannen

Roger

Conny

Olle

Lars-Göran

Det är svårt att se ljuset

Den här påsken är det svårt att se ljuset – men det ska gå. Tankarna går ständigt till Bryssel och till de familjer som väntar  på någon som inte kom hem. Förvirrade rotlösa onda tjugoåringar satte stopp för fortsatt liv. Trodde de. Livet fortsätter utan förövarna. Och familjerna som väntar  på sina hemvändande får leva med grymheten och ondskan den här påsken och alla andra påskar. Meningslöshet…..

Tid är det enda som vi verkligen vet att vi har, och vi har bara att acceptera det.

Det blev Marvikarna, med sina makalösa rullstensåsar och välbetade fjolårshagar. Isen har börjat spricka upp i kanterna och man anar öppet vatten. Detta till trots stöter vi på ett kompani ”långfärdsskridskofrälsta” ute på viken. Det ser skönt ut men jag har respekt för isen och nöjer mig med att titta på de som vågat sig ut.

Det luktar gott av blöt jord  där vi går fram och tjälen börjar släppa greppet också i norrläget invid bergen.
Vi går förbi en häftig stuga med ett ”rensbord” utanför jag undrar om man kan hyra den för det ser helt klart ut som en sportfiskestuga. Längtar redan till min son och jag åker på flugfiskeresa om ett par veckor.

Vi går förbi en gammal järnåldersgrav. Vem bryr sig om sådant nuförtiden? Jag menar resa runstenar eller släpa sten till en gravsättning som ligger kvar i evigheter. Jag frågar Nicole, vem ska liksom minnas oss om sisådär 1000 år? Förutom att de hittar resterna av kärnkraftsavfall, gammal asfalt och trista husgrunder?

Tunn-is

Vill hyra

Evig som stenarna

I morgon är det 6 år sedan vi blev tillsammans Nicole och jag och vi firar 5 år som gifta.
Jag fick den här buketten igår och jag tror att det är den första som jag fått i hela mitt liv på en årsdag. Det är viktigt att ta tillvara de små sakerna här i livet och vi ska gå ut på en långpromenad och göra det nu tänkte vi.

Jag

Ge fan i frugans läpp-glans

Jag hade svårt att komma igång idag, därför passade jag på att käka frukost framför tv:n.

Fick in en kanal som sände Dr Phil.

Programmet handlade om ett par där mannen/paret vunnit 1,6 miljoner dollar och att förhållandet höll på att spricka på grund av detta. Dr Phil rafsade runt lite i deras plastkasse som man kan kalla deras liv och plockade upp än det ena än det andra. Tydligen hade mannen i sitt missnöje över hustruns dominans torkat sig därbak med fruns läppglans efter ett bråk om en kopp sand mannen kommit med till hustrun då de var på semester i dominikanska republiken. En kopp sand vilken frun i sin tur gav till sin mor som också var med på resan  inte ville ha utan hällde ut.

Detta elände var för mycket för mannen trots att det liksom finns hur mycket sand som helst på stranden, och vad jag förstod hade heller inte kopparna på hotellet tagit slut. Hur som helst. Mannen bestämde sig för att bli skitfull och bete sig- och resten vet ni. Han torkade sig med fruns läppstift eller om det var läppglans efter toalettbesöket.

Många bla.bla.bla senare kom Dr Phil fram till att om ni ger mig 90 dagar ska jag rädda ert förhållande. Okay fair enough på ett sätt kan jag tycka men hade jag varit  frun så hade jag aldrig gått med på det.

Våren har kommit till mig

Efter den mentala omgången bestämde jag mig för att gå ut i de vackra omgivningarna utanför och låta allt det banala, självklara och helt underbart vackra omsluta mig och mina sinnen.

Man kan lite inbillat påstå att vi faktiskt åkte ned och hämtade våren i Menton, den kom med oss. Men sen far tankarna åt det lite mörkare håller en stund under min promenad och jag kommer att tänka på ”Tantis”

Vår äldsta katt som vi fick ta bort direkt när vi kom hem från vår resa för ett par dagar sedan. Levern och njurarna gav upp och hon blev 18 år, det är en bra lång tid för en katt. Och jag saknar henne och hennes fräckheter vid köksbordet under middagarna och hennes ryck efter toabesöken som när hon sprang omkring på golvet lättad över att ha blivit av med bördan, sånt känner man igen! 😉

Tantis, du gav kärlek och tur och du fick kärlek tillbaka, hej då så länge lille vän.

Sedan jag började promenera här i Avla-landet har jag börjat förstå att jag faktiskt bor här. Märkligt jag har bott häruppe i Sörmland i snart 6 år nu. Antingen är jag svårt kinestetisk eller bara trög i starten. Eller så hänger allt samman?

Det känns som om det kvittar faktiskt, jag bor här nu och jag ”gillart” som de säger häruppe.

Som sagt. Tofsviporna har kommit –  grågässen och sånglärkan också. Nu väntar jag på tranorna och min absoluta favorit – koltrasten, och mycket mycket mer. Vad jag tänker njuta den här våren- och grilla-och fiska och……

Onödigt nu, ta bort!

Jag snackade lite om livet med Ulla. En granne jag möter ibland under mina promenader hemikring.

Vi fick av en ren tillfällighet tillgång till ett väldigt bra boende i Menton på den franska sydkusten för ett par år sedan. Vi ( Jag och min hustru, kollega och vän – Nicole) gjorde redan då vår första resa dit. Resan var naturligtvis bra på de allra flesta sätt, men jag var duktigt sliten efter en lång och intensiv period och kände att jag inte tog till mig resmålet fullt ut utan var mest upptagen med att samla ihop de själsliga bitarna som låg i en medhavd bärkasse lite hafsigt nedslängda sådär. Det var tidigt i december den gången men resan gav i alla fall mersmak så den här gången åkte jag ned bättre förberedd med själen i hyfsat skick.

Kort om Menton

Menton är en kuststad belägen på den franska rivieran mellan Monaco och Italien. Staden har knappt 30.000 invånare och ligger utsträckt längs havet öster om Cap Martin. Orten är mycket populär bland engelsmännen, som i 1900-talets början byggde ett antal storslagna hotell runt stadskärnan. Idag är flertalet av dessa hotell ombyggda till lägenheter, och Menton är en ganska stillsam ort jämfört med de andra större tätorterna längs rivieran.

Nu över till själva resan

Så vad gör man i en liten halvsömnig fransk kuststad ”off season” ? – ja, egentligen hur mycket som helst det beror på resenären skulle jag vilja säga. Vi landade sent under lördagen men det går flygbussar från flygplatsen i Nice även efter kl 21:00 och vi hade en väldigt tur som fick en hel flygbuss för oss själva och det bästa med det var att chauffören skippade omvägen runt Monaco ( hade aldrig hänt här hemma) och istället för 80 minuter tog resan bara 35 min, vilket uppskattas när man rest långt.

Menton och hela franska rivieran inbjuder en till att promenera i ordets rätta bemärkelse och då menar jag inte att man promenerar en gång och sen är det bra. Första dagen gick vi längs den vackra strandpromenaden med riktning mot Monaco en knapp mil bort och gamla stan – en liten nätt dagspromenad på 4-6 timmar totalt (beroende av antalet fikapauser, lunchpauser) inklusive en kortare bussresa på knappt 10 minuter för att vila benen en smula.

Det finns hur mycket som helst att se på promenaden mot Monaco, det är därför det tar sån tid att gå dit – plus att det ska kissas, drickas och kollas kartor i tid och otid. Väl framme fick jag äntligen se Boteros berömda skulpturer av Adam och Eva vilka står på baksidan av kasinot.

Framför allt ville jag egentligen kontrollera ifall ryktet stämde att folk pillat på skulpturen Adams snopp så att bronset slitits ned till en blank yta –  det stämde. Bara det här vore värt en helsida på min blogg där frågan behandlas mera ingående och detaljgranskas.

Utsikt över Monaco

Adam och Eva

Baksidan Kasinot

Kasinot i Monte Carlo

Ägget utanför Kasinot

Bra gitarrist

Med feeling

Hon gör konstkort utanför kasinot

Väntar på Nicole

Gasklockan i Monten

Solsäng

Metall och hav

Cool folka

Cocteau

Vakt utanför furstepalatset i Monaco

Träd o betong

Gåva till Grace Kelly

Apelsinörn

Monaco som stad förutom äldre delen är ganska ”andlös” för mig. Pengar och åter pengar, det är overkligt rent på gator och torg, poliser står överallt och liksom håller koll känns det som. Man kan lätt gå omkring i staden med vita tubsockor och utan skor på fötterna. Jag kan lova att strumporna inte skulle vara smutsigare än när jag går över mitt ny-torkade golv hemma. Jag minns tydligt killen som sitter vakt på den avgiftsfria offentliga toaletter och ser på fotboll och liksom lever upp när jag frågar vad det kostar att besöka toaletten. Han gillade helt klart att bli tilltalad och få ett avbrott i sin tristess.

Eller de alldeles utmärglade mannekängerna vilka svassade runt bland de förmögna restaurangbesökarna där man får förmoda att genusperspektivet heller inte riktigt slagit igenom ännu, och det krävs inte så livlig fantasi för att höra den äldre mannens fråga till det betydligt yngre kvinnliga sällskapet vid bordet – gillar du klänningen lilla vän? Och båtarna, eller de extremt dyra badbryggorna gör en alldeles andlös, kanske extra mycket andlös då man tänker på att i samma hav som dessa skärgårdslösa farkoster driver omkring drunknar tusentals krigsflyktingar på sin väg mot den Europeiska betongmuren.

Okay, sorry kunde inte hjälpa mitt utfall där, men det kändes nödvändigt med lite perspektiv. Nu till trevligare saker att prata om. Vi missade tyvärr den berömda citron och apelsinfestivalen vilken äger rum i Menton varje år, men apelsinörnen stod kvar och man kan lätt tänka sig hur magnifik resten av festivalen kan ha varit. En annan rolig iakttagelse förresten var att man ställer upp sina lyxbilar på rad utanför ingången till kasinot i Monte Carlo och folk fotograferar  bilarna och de rika människorna som sitter utanför i baren och låtsas som om de inte ser folkmassorna. Men helt klart bäst i min bok var den person som ställt upp en gammal rostig Opel framför alla bilarna och vedebörande stod tydligen inte att finna utan personalen fick acceptera Opeln´s närvaro. Och nej det var ingen attentatsbil som väl var, även om tanken dök upp i mitt huvud ganska snart. Utan bara en sketen rostig Opel – humor helt i min smak.

Tillbaka i Menton

Alldeles nedanför lägenheten vi bodde i finns en daglig marknad med Provensalska godbitar i form av ostar, bröd, kött fisk och grönsaker bara för att nämna något. Just den här marknadsbyggnaden byggdes 1898. Vi köpte lammracks och gjorde en Provensalsk rätt hemma med råvaror inhandlade på marknaden enligt ett medhavt recept ur kokboken franska lantrecept och smackade, log och njöt. Ett litet tips bara.

Grönsaker

Mer grönsaker

Och frukt

coq au vin

torskrygg provencale

Men självklart finns det restauranger och så finns det turistfällor som kallar sig restauranger, detta får du upptäcka själv, men vi har tips på två kanonställen där kocken och personalen är superstolta och kunniga. Låt mig säga att du liksom inte ber om ketchup ifall du inte känner för att utmana ödet eller för om du tillfället känner dig speciellt vig för dagen, jag menar så att du klarar av en eventuell saltomortal på din väg ut mot den franska asfalten.

Nej, jag skojar till det lite men bara lite. Det finns mig veterligen bara en Guide de Michelin krog i Menton vilken vi inte besökte den här gången eftersom vi precis betalat in skatten. Men du hittar två alldeles utsökta alternativ i Auberge de Provencale och Le Petit Resto som båda ligger väldigt centralt och dit fransmännen själva gärna går.

Franska alperna och dess byar

Under vår förra resa besökte vi en by alldeles ovanför Menton som heter Sospel – en gång byggd för att vara en tullstation på den kungliga vägen mellan Nice och Turin. Byn och den viktiga bron totalförstördes av tyskarna under andra världskriget för att stoppa den franska och italienska motståndsrörelsens samverkan. Sospel återuppbyggdes senare sten för sten.

I år var det dags för en ny bekantskap i den pittoreska lilla byn  St Agnes , en by som upplevt många slag genom århundradena och har en väldigt intressant historia – hisnade utsiktsplatser över nejderna såväl som över Menton. Kanske har byn också världens mest udda placerade bokhylla. Glöm för allt i världen  inte att besöka restaurangen däruppe, den drivs av två italienska farbröder båda stolta som tuppar över sin kokkonst och det med all rätt det kan vi intyga trots att vi bara smakade deras legendariska citrontårta.

Lokala affären- stängd förstås!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Vi låtsades prata med denna kvinna för att vi egentligen mest behövde andas.

Alltså, wow!

Menton ligger därnere

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Halvt om halvt, helgonet St Agnes men mest min fru Nicole

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Udda placerad bokhylla

St Agnes by

Så långt var allting kanon med denna dagen, men föga anade vi att busschauffören vilken skulle ledsaga oss nedför bergssidan senare under eftermiddagen hade superbråttom hem till en fotbollsmatch och hyste också en viss förkärlek till översta läget av värmereglaget. Ej heller anade vi  att vi skulle få uppleva en allvarlig trafikolycka på nära håll men tur för oss ändå på ett visst avstånd. Och aldrig mera ska jag tänka sittande i en vansinnigt varm buss vilt skuttande ned för ett berg på snirklande serpentinvägar med stup på en sidan och bergsväggar på den andra ifall det händer att folk kör ned för dessa stup, vi gick och lade oss tidigt den kvällen.

En vän på plats är aldrig fel

Vi har en vän som bor i Menton och är en klippa på många sätt. Med järnkoll på promenadstigar och annat som sätter guldkant på tillvaron för en utlandssvensk. Under två dagar fick vi följa med henne in i Italien och mera otillgängliga platser i de franska alperna. Eftersom denna upplevelse är ytterst få förunnat går jag inte närmare in på denna delen av vår vistelse. En typiskt bra o ha grej är det i alla fall, denne vän! 😉

Ett annat tips är att tvätta av frukten noga och lita inte på dess oklanderliga yttre. Jag äter en hel del frukt nämligen och kände mig en morgon befläckad på ena läppen (den undre) då jag ådragit mig herpes av inmundigande av  för mycket otvättad frukt. Till och med den franska damen på apoteket (som förmodligen får vara med om en hel del konstigheter,
med tanke på vilket land vi befinner oss i) himlade med ögonen när jag frågade efter motmedel. Nicole påpekade senare att damen förmodligen missförstått min förklaring angående otvättad frukt och menade ”på” att hennes ögonhimlande nog mera berodde på misstankar om ekivok verksamhet. Nåväl livet går vidare. Läppen ser bättre ut kan jag berätta och ekivoka verksamhetsfunderingar kan denna dam glo i stjärnorna efter.

Avslutningsvis – äntligen och hurra! tänker ni säkert nu!

Så kommer jag att avrunda med lite varierande motiv från vår resa vilken betydde så mycket för oss båda. Men besök också Nice en dag, åk tåg eller promenera till Italien. Rivieran är en underbar plats och kanske om gud vill kan man en dag bosätta sig här som så många andra gjort före oss. Här har man hittat Cro Magnon och Neanderthal kvarlevor – 10 tusentals år gamla. Här går den gamla romerska vägen mellan Rom och Paris ”Via Julia” här finns konst, katedraler, marint museum grundat av Jacques Cousteau, promenerande människor, glada sällskapliga människor, snofsiga och mindre snofsiga människor och här finns ljuset och hundarna men nästan ingen hundskit alls.

Bara vacker utsikt

Mellan palmerna i ögonhöjd är vår lägenhet

Italien i horisonten

Stål o hav

Bara fint liksom

Puttrigt

Världens äldsta olivträd

Mansfields hus

Pelare

Snyggt träd

Hund o vatten

Fontänen

För vår skull

Bikten

Aristrokatiskt grav

Aristrokatiskt grav

Aristrokatiskt grav

Fontäner

28:an

28:an

28:an

28:an

28:an

28:an

28:an

Jag tillät mig åter att fascineras av saker som händer i vårt köksfönster.