Någon gång på 1990-talet lyssnade jag på en högaktuell Anton Corbijn under en föreläsning på fotomässan vilken då ägde rum i Göteborg.

Förmodligen var jag bakfull för jag minns att jag var trött men jag blev med ens klarvaken när jag hörde honom säga där framme på scenen  ”imperfection is my perfection” jag var fast och lyssnade noga – tog in och kände igen. Det är någonting i känslan i hans bilder  – någonting ogripbart och absolut levande. 1-2-3-4 Anton Corbijn räknar in, precis som alla banden han fotograferat räknar in innan de drar igång sin show.

Det är som om han lyckas fånga det vilt flaxande livet vilket pågår i precis allting som vi gör och som vi så desperat försöker fånga och hålla fast vid – liksom skulpterar tiden som någon annan berömdhet lär ha sagt.

Det går inte att värja sig mot riktigt bra fotografi – de bilderna går rakt in igenom bruset vi omger oss med, och handen på hjärtat det är ett fåtal som lyckas med det konststycket under en livstid.

Jag kan dofta på miljöerna runt varenda bild jag ser av Anton Corbijn och känna utanför ramarna vilka omsluter bilderna – fantisera om vad som sades, spänningarna – förväntningarna och glädjen – just glädjen är superviktig här, och att under sådana prestigefyllda plåtningar sänka garden och förlita sig helt på det egna undermedvetna och ”leka” sig fram till ett legendariskt bildspråk vilket spränger alla murar av brus betraktarna kan tänkas ha byggt upp var och en på sitt håll. Jag gillade när jag såg att han inte hade slösat energi på att skriva små plaketter under sina bilder utan helt enkelt skrivit direkt på väggen – love it!

Det är det enkla som är det svåra.

Eftersom det är fotomässa ute i Älvsjö idag hade jag  utställningen för mig själv i stort sett.  Plötsligt dök det upp ett stort sällskap och någon pratade om fotografierna inför den nyfikna lyssnarskaran. Jag hörde guiden försöka förklara sakernas tillstånd och insåg att jag håller på att bli gammal när hon berättade att förr fotograferade mästarna på film och att mörkrumsarbetet krävde samma kreativitet som själva fotograferandet.

Jag log inombords och kunde inte hålla med mer och försvann sakta tillbaka in i min upplevelse när jag hörde henne nämna att man ibland lade rispapper på negativen, eller softade med plast framför objektivet på förstoringsapparaten under en viss del av exponeringen av fotopapperet – jag kallade det att göra drömkanter eller emotionell oskärpa och jag saknade plötsligt min Leitz Focomat 1 c och dofterna i mörkrummets mystik.

Det var tid för en kort lunch med magnifik utsikt och därefter dags att titta på utställningen ”Höstsalongen” och Helene Schmitz  ”Borderlands” men den idén övergav jag ganska snabbt med tanke på upplevelsen jag just haft. Höstsalongen kändes mest som säsongsfinalen av Idol och Helene Schmitz fantastiska bilder var för tysta för min själ just nu, vilket glädjande nog ger mig en anledning till ett snart återbesök enbart för att kolla båda dessa utställningar var för sig istället.

Fotografiska är ett sant vattenhål och idag kändes det lite ”undergroundigt” att vara där när alla andra är på fotomässan –  en liknande känsla jag minns infann sig första gången jag besökte den fotografiska delen av moderna museumet en gång när jag bara var 22 år och nyss upptäckt att jag tillhörde en liten skara människor vilkas högsta önskan var att berätta med bilder , tänka med ögonen och frysa ett ögonblick av tiden.

Jag passade på att andas ut några dagar tillsammans med barnen – sånt är viktigt. Vi liksom satt där på en bänk och pratade om livet i stort och smått – vi har mycket att gå igenom de få tillfällen vi får till det. Utanför mitt rum – på andra sidan gatan möts vi i det vi är och i det som vi ska bli. Det känns bra nu.

Det blåser ute – nordostligt. De flesta löven klänger sig fast vid sin gren liksom vägrar släppa taget.

Världen har sin gång.

Krattar löv – försöker bringa ordning i det onåbara.

Händerna fastnar i sina syltburkar lite till mans och tv:n pratar hål i huvudet.

I går var det ”gofika” hela dagen med Medborgarskolan i Västerås, inte helt fel om man så säger – jag menar det var ju ändå så att vi skulle ha en ledarträff samtidigt.

Att det finns så många kurser hade jag ingen aning om och det kändes efterhand lite som under konstrundan här i Gnesta att jag vill inte ställa ut jag vill åka runt o kolla.

Men hur som helst jag kommer nu att arbeta inom Medborgarskolan och hålla ett helt spann av kurser – grund och fortsättningskurser, porträtt, barn, bröllop, dokumentärt, gatufoto – bara för att nämna något – du kan hitta hela utbudet här.

Idag har det varit en sån där dag.

Ni vet – när demonerna knackar på – således behövde jag snabbt plocka upp en lösning ur bakfickan – och för mig fungerar promenader med min Fuijifilm X-30 rätt bra i de allra flesta situationer när det gäller demonattacker.

Jag startade promenaden ganska hårt och lyckade haka av det mentala bagaget hyfsat kvickt, i den friska höstluften tänkte jag, kommer de tillbaka  gör jag som Ingmar Bergman ofta sa – spänn dom jävlarna för vagnen.

När jag lyssnar på mina tankar en sådan här dag och accepterar det jag inte kan förändra uppstår ofta möten av alla de slag, och idag var det ett glatt gäng vilka jag kunde slå mig i slang med en stund och alla negativa tankar försvann kvickt som en löning.

Längs vägkanterna ligger resterna av liv och liksom ropar.

Förvridna rester – jag skäms över att vi tar oss rätten.
Oskar ligger på golvet och kämpar emot, någon sitter över hans rygg.

Donald och Hilary slåss – på idol förstör man en människas självbild på bästa sändningstid till fredagsgroggen, och konsum säljer smarrig soppa billigt.

Laddning

Så genialt enkelt – att använda det som finns plus ett dragplåster. Det var urskön stämning i byn idag under #Gnesta Kulturfestival. En kulturinjektion rakt in i själsomloppet. Det går inte att berätta om allt, men en eloge till kommunens kultursamordnare Carina Nilsson som roddat ihop det här.

Kulturfest

Soundcheck

Folk på Strömmentorget

Allt från kommunal musikskola

Till Flen Världsorkester

Flen Världsorkester

Vännerna på Solbacka

Nour El Refai

#visomgörinnehållet

”Tugga brödskivan väl
och du ska förnimma hungersnöden.
Drick vattnet
så enkelt som möjligt i din kupade hand
och du kanske anar torkan.

Avläs vartenda löv
på vartenda träd du går förbi:
träd in i sammanhangen.

Jag har försökt göra det
men har misslyckats
Nu stiger jag ut i solen
i skydd av mitt ansikte:”

”När jag misslyckas med det mänskliga och det solidariska blir jag, reduceras jag till en individ”

Så skriver Göran Greider i inlednings och programtexten till föreställningen Maratondansen som går nu på stadsteatern.

Den som vinner danstävlingen är lovad ett fast kontrakt på teatern och skådespelarna tar omedelbar kontakt med dig på din väg mot din sittplats och försöker sälja in sig – nummer 93, jag är nummer 93 kom ihåg det de andra kan inte dansa lika bra! säger Philip Zandén till mig.

Ett otroligt roligt och medryckande upplägg där du sugs in i skeendet och blir försedd med röstkort och ska rösta i tid och otid på vilken dansare/danspar som är bäst. Du som publik deltar i allra högsta grad i föreställningen men ju längre föreställningen pågår ju otäckare blir det och till sist lovar jag att du lägger ned ditt röstkort och inser vafan du håller på med.

Det här är det bästa jag har sett på bra länge – föreställningen behandlar otroligt viktiga frågor om vad vi gör med oss själva och vårt samhälle. Och den är rolig, glädjefylld och riktigt svart. Jag gick och dansade och sjöng i foajén i pausen, men det var innan jag kom på vad fan jag höll på med som sagt.

För den som inte känner till det kan jag berätta att föreställningen är baserad på en bok skriven av Horace MCoy  ”They Shoot Horses, Dont they? som vid sidan av Vredens druvor av John Steinbeck bäst skildrar den stora depressionen i 1930-talets USA.

Då är den över för i år konstrundan 2016 – och vilken runda det blev för oss fyra på Åmells möbler. Intresserade, glada och nyfikna gjorde dessa besökare  mödan värt helt klart.

Kring 320 besökare fick uppleva våra alster under de här två dagarna – hur de andra utställarna hade det vet jag inte i skrivande stund då det är den mörka baksidan med att delta i konstrundan – man får inte se de andras grejor helt enkelt.

Jag hoppas att alla hade mycket folk och är nöjda i alla fall. Kul har vi haft HC, Stina, Bengan och jag – kommer att leva på det minnet ett tag och den där surströmmings-skivan under fredagskvällen var inte så farlig att bevista som jag fruktade, jag menar jag är uppvuxen med utedass 😉 Nä, skämt åsido det härliga sällskapet uppvägde allt lidande med råge och det känns roligt att få vara med om traditionen i den ljumma septemberkvällen.

Lite längtade man väl ut från sjöboden ska väl erkännas

Burköppning och en del ler

Bengt Björkbom

Trevligt besök

och en till trevlig besökare

Den gamla tvålfabriken

Jonny och Mona på Åmells

Huset fullt 1

Stina Berge

Det känns så nu. Man står där på bryggkanten och ska precis dyka ned i vattnet.

Det tillverkas balar här på landet för fullt nu och träden skriker titta på mig för snart tappar jag all min prakt och blir endast en stock med pinnar och grenar på tills nästa år.

Kvällsbalning

Skörden

Promenadvägen

Träden

-Ja, Nyckelsjön släpper inte ifrån sig sina gösar så lätt –  jag säger som Arnold, jag kommer tillbaka!

Vi åkte in och kollade på en pjäs om Wendela Hebbe och Love Almqvists sista möte vilket var ett fullgott plåster på såren. Pjäsen äger rum i Wendelas sommarhus mitt i Södertälje och det finns en mycket bra restaurang och kafé i samma hus en trappa ned. Gå och se.

Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist, Wendela Hebbe

Carl Johan Love Almqvist

En del män kan fortfarande gott gömma sig under bordet.