Hoppa till innehåll

Och när jag vänder mig om..

Tvärnit i livet, i världen. Däcken lämnar avtryck i asfalten som inte ens blir tio meter långa. Det tar ett tag att förstå, några dagar i ett slags vacuum, sen börjar minnesbilderna komma – mest på nätterna men också under dagarna ibland.

Jag går med min son. Han ser rätt liten ut på bilden och jag undrar om han ganska nyligen har lärt sig att gå och det ligger höstlöv på marken. Mina dammiga oskarpa bilder är ovärderliga idag – då när bilderna togs var det nog mest för att göra slut på filmen utan att slösa liksom för det ligger kundjobb på resten av rullen. Att lära sig gå är väl det som allt handlar om egentligen kom jag att tänka på.

Vi promenerar där i mina minnen han och jag och jag undrar vad vi gör, vad vi pratar om, den gången, far och son, en höstdag bakåt i tiden..

En del minnesbilder är i färg, en del i svart vitt, jag vet inte varför riktigt. Kanske är det enklare att minnas i än det ena än det andra formatet. En del är i alla fall tagna med en gammal Diana kamera – det var inne ett tag. Fotografen Denise Grünstein gjorde en fotobok med en gammal opålitlig plastbit till kamera och gjorde succé med den boken. Kanske var det därför, kanske var det för markera att allt behöver inte vara så jäkla snuttifierat och perfekt alltid.

Min dotter leker med sin kompis, hon visar ett fotoalbum för mig och det är lite svårt att se vad det är på bilderna men jag gissar att det är ett album med bilder på henne när hon av liten. För nu är hon stor och hon har på sig sin vackraste prinsessaklänning, den tog hon alltid på sig direkt när hon kom hem från skolan.Den var hennes favorit, det minns jag nu när jag ser bilderna. Jag kan höra skratten och fnittret i leken de lekte och mattan på golvet ligger här i köket idag, märklig känsla.

Det är promenader vid havet och det är tv-mys som pågår där i allt det där som har hänt bakåt i tiden. Det är minnen – alla ovärderliga så här i en tid för reflektion. Jag undrar lite hur i allsin dar jag skulle kunnat minnas detta utan att jag tagit de här fotografierna är liksom tacksam över att jag ens orkade lyfta kameran och ta en bild. För då som nu tar man allt för givet. Hur många gånger har man inte tänkt att det går fler tåg, det här finns här för alltid. Men det gör ju inte det. Det här ögonblicken flimrar förbi och allt fortsätter oförtrutet vidare. Jag läste en gång ett citat av någon klok person som jag har glömt namnet på ”att tänka är att jämföra med det förflutna”

Arkiv

Fragile…

%d bloggare gillar detta: