Hur går man vidare?

Hade väl egentligen inte tänkt att skriva om det här men det pockar på för det upptar mina tankar precis varje dag, ibland flera gånger om dagen. Det vill dra ner mig i en slags avgrund men jag vägrar, jag tänker hänga kvar med fingertopparna i bergskrevan till fan hämtar hem mig det gäller att talka fingrarna. Jag ska in och operera bort resten av min tumör nu i mitten av Januari, det går inte att stråla bort som de lovade sist eftersom jag kan förlora synen på högra ögat – vänster är redan borta. Det är hypofystumörernas ninjakrigare som ska göra det igen och det känns bra, jag får den bäste i landet men det är jobbigt ändå- har knappt hämtat mig från ingreppet vi gjorde i somras.

Men att riskera att bli helt blind är liksom inget alternativ, hur fan ska jag kunna göra bilder då?

Jag är rädd nu och orolig, jag tror att det är därför som jag gräver bland gamla bilder som måste fram och jag ber till något kanske till någon gud som jag intellektuellt vet är en metafor för ett mentalt tillstånd… Men det är bättre än ingenting alls.

%d bloggare gillar detta: