Det är nästan trettio grader ute, det är en ödesmatch på tv mellan Sverige och Mexiko senare på eftermiddagen men bara en sån sak som att bli kallad grabben när man är femtiotre år fyllda värmer faktiskt lite om hjärtat, det händer liksom inte så ofta nu för tiden. Alltså måste det bli fika.

Bengt Björkbom visar en nyinköpt fotobok och säger att det gäller att vara här tidigt och pekar mot bokhyllan med gamla fotoböcker, annars tar de slut nu när vi är här.

Vi befinner oss i en secondhandbutik på viksängsvägen i Södertälje och Ronny, som är den som bad mig komma är försenad. Han kör lastbil och sitter fast i lossningen på Scania.  Kent som varit lärare berättar om ett fint porträtt han tagit och så rullar det på, alla berättar något och allt handlar om kärleken till hantverket.

Vad ska du visa i år frågar Bengan mig? jag vet inte riktigt förklarar jag, eller jag vet men vet inte riktigt vad som händer när jag slår om från massproduktion av porträtt till mitt egna. Samtalen glider över på annat, framförallt om bilder, bildernas betydelse om utvecklingen inom fotografiet som uttryckssätt. Nån berättar om sitt projekt och Bengan flikar in, tänk här sitter vi, det är fotboll på tv men vi prioriterar det här, ganska udda.

Jag tänker för mig själv, men det är inte så konstigt, inte konstigare än att andas. Fotografera är lika livsnödvändigt för mig och jag får en känsla av att det är precis samma sak för de andra fikabröderna. Sverige vann förresten med tre noll, rätt intressant egentligen med tanke på allt som hände kring vår förlust i den förra matchen mot Tyskland.

What goes around, comes around, eller?

Jag gillar den här bilden. Den påminner lite om den berömda bilden av damen med handväskan – ni vet den som togs under en demonstration i Växjö 1985 av fotografen Hans Runesson.

(För övrigt gjorde jag lumpen på I 11 som granatgevärssoldat och sjukvårdare på samma ort om ni undra.)

Hans Runessons fotografi som jag inte törs publicera här utan ni får kolla länken behöver jag inte säga så mycket om egentligen – civilkurage, räcker. Min bild är från en annan tid, ett annat tänk. Min dam med handväska registrerar med sin mobil och lägger upp på sociala medier. Det är också ett slags indirekt civilkurage liksom.

Vilket man föredrar beror lite på. Men tiderna är förändrade helt klart 🙂

Satt i bilen på vägen hem från gårdagens jobb. P1 pratade om tankar för dagen. En kvinna, en journalist och författare berättade om Avicci och hans kamp mot tomheten.

Det räcker inte ens att erövra hela världen ifall man inte har mött sig själv, hittat sin egen klangbotten, varit nere och vänt upp emot ytan.

För mig är det här en av de största frågorna och jag känner igen mig.