Nikolay Shugaev, Ermir Abeshi, Valeria Resjan, Martin Sturfält, Asuka Nakamura – alla spelade de sina tolkningar av mästarna Sjostakovitj, Cesar Franck  och Rachmaninov där uppe på en kulle i ett gammalt missionshus mitt inne i Stjärnhov – för mig mitt ute i ingenstans men samtidigt på precis rätt ställe. Siri och Roger har under många år gjort det till sin mission att utbilda  alla i sin omgivning i ämnet kammarmusik.

Efter första omgången med Dimitri Sjostakovitj cellosonat framfört av Nikolay och Valeria kändes det som att jag slängt mig ut i ett iskallt hav vilket blev varmare ju djupare jag dök och när jag till sist nådde ytan skakade mina ben som under ungdomens dagar efter en lång danskväll till Simple Minds, Erasure , Bronski Beat och annat.

Martin Sturfält var kvällens ledsagare och berättade anekdoter om kvällens musik och tillkomst på ett ypperligt intressant och medryckande sätt. Men inte bara det det – utan framförde en blytungt grubblande Chaconne av den svenske kompositören Anders Nilsson med en sådan känsla och närvaro som kräver en stunds tystnad minuterna efter.

Sen kommer vi till min personliga favorit alla kategorier Sergej Rachmaninov – en bekantskap som Roger och Siri presenterade för mig genom Inese Klotinas fantastiska konsert under 2013. Under den konserten förvandlades en i mina ögon en  till synes helt vanlig människa , kanske en dagis dagisfröken till ett utomvärldsligt demonväsen och jag kände mig emotionellt torktumlad och centrifugerad på en och samma gång – fantastiskt.

Och fantastiskt var det också nu – alltså igår kväll när Nikolay, Valeria och Ermir serverade Trio Elegiaque nr:2 i d-moll av nämnde Rachmaninov som skrev den när han var 20 år – alltså hallå han var en grabb-slyngel som visste hur man skrev musik vilken skulle pilla på folks själar i alla åldrar under eviga tider framöver –  helt makalöst när man tänker efter.

Shoes and Cello

Det här var alltså slutet på de här åren då man kunde uppleva världsmusik nästgårds – och det har givit mig så otroligt mycket. Jag har träffat människor – upplevt för mig okänd musik och berikat mig för livet. Det har blivit fotografier och utställningar och hjälp att hitta vägen till ett eget uttryck som fotograf.

Jag kommer inte att sluta lyssna på kammarmusik – självklart inte. Men jag kommer inte att åka och titta på när det framförs lika ofta längre.

Jag kommer att minnas kaffet, de nyttiga kakorna, förväntningen och Jussi pianostämmaren kommer inte att ha anledning att ta sig från Stockholm till Stjärnhov en grå novemberkväll lika ofta längre.

#visomgörinnehållet

Nu börjar den släppa lite – djävulstyget som man kallar gikt i stortån. Trodde jag skulle slippa den via min stadiga viktnedgång, sluta dricka helt och totalt ändrade levnadsvanor sedan lång tid framöver. – Det ligger latent sa läkaren och kan hända när som och vem som.

Det har inte blivit mycket sömn och självamputation har svävat förbi i smärtdimmorna. Men det ska väl bli bättre nu med lite moderna medikamenter.

Har väl mest umgåtts med barnen i tankarna när jag varit instängd ett par dagar annars, kollat Macahans och en spännande dokumentär om Vikingar som gått på ettan precis och finjusterat ett spännande bildprojekt som jag håller på med.

Det sa min fotochef på Blekinge Läns tidning till mig en gång. De orden har levt kvar i mig sen dess. I dag var det dags för årets Gnestaplank – med andra ord en bra dag att dö på som nån vis indian lär ha sagt en gång.

Och dagen var så, man var lycklig över att träffa likasinnade entusiaster och utövare av denna konstform som det ändå är att tänka med ögonen och att måla med ljuset.

Jag antar att den här indianen menade att denne var tillfreds med alltet och kommit till ro med sig och det omkring honom. Förmodligen sken solen, han visste att de han älskade var lyckliga, de hade mat och de hade en framtid. Det finns sådana dagar när allt liksom stämmer med det som man drömmer om och tingen i den egna lilla världen.

Att få prata fotografi i fyra timmar – att få höra berättelser från den tidiga bildåldern av sådana som Anders Engman till exempel är svårt att köpa för pengar. Jag respekterar den gamla synen på fotografin samtidigt som jag hänförs av vad dagens yngre bildskapare kan göra med en kamera och ett program som PS. Jag tänker kanske främst på årets naturfotograf i det fallet.

Men nu över till årets plank som var det trevligaste som jag varit med på. Det verkade vara mycket folk och vädret var perfekt. Jag fick träffa bloggvänner som Lensbabie vilken precis som jag pratar om saker kring själva fotograferandet mera än själva tekniken, kanske mest beroende av att de tekniska frågorna brottas man med till vardags och är väl lite som pengar ett nödvändigt ont för att komma dit man vill här i livet.

Anders Engman

Anders Engman

Fjällis

Jimmy Dovholt

Man och barn

Marcus Johansson

Robban i full gång i disken på Bistro bar

Namn kommer

Ser ut som ett fynd

Lensbabie

Molle

Det är märkligt egentligen – man bor helt nära – i alla fall jämfört med förr men det har liksom aldrig riktigt blivit av förrän nu.

Vädret var perfekt för evenemang av den här typen och det var lagom mycket godisboostade barn vilka duracellade runt en hel del – men på perfekt avstånd från mig så att jag fick vara ifred i min upplevelse. Visserligen fanns här en del ”jag ska fram oavsett hur nära jag kommer dig, och flytta på dig jag är bäst människor på plats” men vad gör väl det en sådan här dag – man får väl bjuda till lite.

När jag väl lärt mig att känna igen alla irritationsfällorna så höll jag mig långt borta och söp in tidvattenvågen som drog med mig tillbaka till mitten av 700-talet.

En ung man går förbi mig och pratar med någon i sin mobiltelefon och utbrister – jag är på det här jävla Birka. Kommer att tänka på en scen i Sagan om Ringen när Pippin och Merry sitter i Lavskägges hand och frågar honom hur länge berget de passerar legat där?

–  Berg! svarar Lavskägge, det var ett kort namn på någonting som funnits där sedan världen skapades.

Nåväl, Birka Vikingastaden är en mycket intressant upplevelse ifall man kan se förbi turistfällegrejen – och bara en sådan sak som att Magnus Ladulås byggde sin sommarstuga på ön räcker för mig.

Vi tog båten från Mariefred klockan 10 och resan tog en styv timma – en duktig guide tog besökarna runt på ön, vi hann kolla museet och äta god mat på krogen som också finns på ön. Båten tog oss hem igen 14:30 och vi kunde avsluta med en god glass och kaffe i Mariefred.

Gripsholms slott

Båtresan över till ön

En vanlig viking

Hanverkare från Växjö

Vikingabyn i miniatyr 1

Vikingabyn i miniatyr 2

Vikingabyn i miniatyr 3

Lyssnande barn – gammal sten

Hovgården i horisonten

Skicklig guide

Hamnen

Mjölk till kaffet

Glass i solen

Tibble Transibiriska spelar spelar romskinspirerad musik på svenska. Addera svensk sommarkväll glada människor och god mat.

Dikterna är av Harry Martinsson

Barndomens skog

Barfota från tuva till tuva jag sprang
sökande bondens kor,
såg hur den speglade himmelen vred
i tjärnen sitt tottmolnshjul.

Det var i sommarens skogar där livet lekte,
kvällen var djup av trast och himmelen hög av svala.
Ingenting kom av allt jag drömde och ljög mig,
men minnet livar mitt liv och minnen är färdiga drömmar.

Till lingonfjärran därinne
i sommarens egen socken
sträcker min dröm ibland
liksom en trana om våren.

Lyckflätning

Än minns jag de lyckliga åren
då lyckan var lycklig och såren
ej lyckats få lyckan ur spåren;
då lyckligtvis ingen med lycka
helt lyckats att lyckan förycka;
då lyckan var lyckad som lycka
och lyckades bra, till all lycka.

På stigar där lyckan kan mötas
och lyckan med lycka förnötas
fördrev jag i lyckliga hagar
de lyckliga ostarnas dagar.

Nu lyckas jag liksom de flesta.
Nu vet jag om lyckan det mesta.
Nu ser jag till mer än till lycka
och lyckan kan ej mera trycka.

Passade på att testa X-30:an under vår kvällsrunda. Som vanligt överraskar kameran mig med sin pålitlighet och enkelhet och jag är väldigt sugen på att skaffa ett storasyskon. 🙂

Har precis polerat Volvon som ska transportera mig till alla jobb under hösten och tänkte försöka mig på att sammanfatta ett par dagar utan fiskelycka så här till belöningskaffet.

Valet föll i år på Hällesjöarna utanför Fliseryd i Mönsterås kommun för ett par dagars fiske med sonen. Det brukar vara bra där men i år var det oflyt – vet inte ifall det var syrebrist i vattnet eftersom fiskarna hoppade hej vilt men de vill inte bita i våra flugor oavsett vilka djup vi fiskade av. Tyvärr är det lite för långt att åka o vara envis och fortsätta nöta så vi får helt enkelt säga Hällesjöarna 1 Cronorna 0.

Men vi vann ändå kan man säga eftersom vi fick värdefull tid tillsammans och efter kvällsturen på sjön Skiren vilken också vägrade släppa till sin fisk kom Maja och Glenn upp men riktigt Statoilkaffe och en kycklingbaguette. Så egentligen blev slutresultatet Cronorna 10 Sjöarna 0.

Planer smids

Vacker så det svider

Lite Hc stil på den bilden

Här känns det länge sedan som nån fikade

En ”possesed” stuga

Boendet

De hade fina stora jordgubbar på Ica i Gnesta idag – lite för dyra för mitt hushåll men det luktade gott runt själva lastpallen – fick nöja mig med den upplevelsen.

En som inte gjorde det, alltså nöjde sig med lukten, var en helt vanlig man i min ålder som helt sonika gick fram och snodde en jordgubbe fullt medveten att jag såg vad han gjorde och struntade i vilket. Det var hans fulla rätt tyckte han – att sno en jordgubbe – vad gör väl det?

Jag begav mig till vernissage av  ”Trädgårdskonst” på Skeppsta hytta idag för att med gapande mun försöka förstå hur man kan tillverka något så coolt av ett bildäck. Det är nya medborgare i samhället som tillverkar de här konstföremålen i väntan på migrationsverkets beslut. Gå dit och titta och handla för hälften av pengarna går till röda korsets hjälparbete.

Ofta säger de jag pratar med att väntan på besked är värst. Det säger inte lite om vad som måste pågå inuti deras själ – rapporterna om döda på stränderna kring medelhavet kommer fortfarande in.

Jag vet att jag tjatar om landskapets förträfflighet här i Sörmland men det är så pass enkelt att ämnet förtjänar att bli ut-tjatat, det är bara så det är.

Hur eller hur så har jag sommarlov ett par veckor till och på söndag åker jag ned för att fiska med min son i gamla kända vatten under några dagar.

Men nu tillbaks till verkligheten så länge.

På vägen till ett jobb idag mötte jag en raggarbil full med raggarbrudar alla klädda i hucklen vilka fladdrade i vinden som små tvittrande minnesbilder av barndom. Jag tvärnitade så trafiksäkert som jag kunde och körde ikapp och förbi ekipaget. Funderade lite ifall de skulle stanna för en galning med kamera i handen i tider som dessa, men på landet kan allting hända – oftast positiva och bra saker. Ett glatt och trevligt möte blev det i alla fall.

Antingen lyssnar jag på Cornelis eller Fred Åkerström under somrarna.

Jag väntade på min hustru och tog mig till Mariefred för att tanka. Tursamt nog så rådde det äntligen full aktivitet vid den gamla järnvägsstationen samtidigt som jag var där.

Förväntansfulla barnfamiljer, svettiga maskinister och så tågkonduktören vilken lyste ikapp med solen av ”nöjdhet” över sakernas tillstånd i det exakta ögonblicket.

När vagnarna var påkoppplade undrade den yngre maskinisten vad han skulle göra nu under färden – sitt ner och tänk på livet sa lokomotivföraren.