I går var det ”gofika” hela dagen med Medborgarskolan i Västerås, inte helt fel om man så säger – jag menar det var ju ändå så att vi skulle ha en ledarträff samtidigt.
Att det finns så många kurser hade jag ingen aning om och det kändes efterhand lite som under konstrundan här i Gnesta att jag vill inte ställa ut jag vill åka runt o kolla.
Men hur som helst jag kommer nu att arbeta inom Medborgarskolan och hålla ett helt spann av kurser – grund och fortsättningskurser, porträtt, barn, bröllop, dokumentärt, gatufoto – bara för att nämna något – du kan hitta hela utbudet här.
Ni vet – när demonerna knackar på – således behövde jag snabbt plocka upp en lösning ur bakfickan – och för mig fungerar promenader med min Fuijifilm X-30 rätt bra i de allra flesta situationer när det gäller demonattacker.
Jag startade promenaden ganska hårt och lyckade haka av det mentala bagaget hyfsat kvickt, i den friska höstluften tänkte jag, kommer de tillbaka gör jag som Ingmar Bergman ofta sa – spänn dom jävlarna för vagnen.
Höstlöv
När jag lyssnar på mina tankar en sådan här dag och accepterar det jag inte kan förändra uppstår ofta möten av alla de slag, och idag var det ett glatt gäng vilka jag kunde slå mig i slang med en stund och alla negativa tankar försvann kvickt som en löning.
Mia, Birgitta och Olle.
Den ensamma krokodilen låg kvar idag också.Lämplig förvaringsplats av demoner
Längs vägkanterna ligger resterna av liv och liksom ropar.
Förvridna rester – jag skäms över att vi tar oss rätten.
Oskar ligger på golvet och kämpar emot, någon sitter över hans rygg.
Donald och Hilary slåss – på idol förstör man en människas självbild på bästa sändningstid till fredagsgroggen, och konsum säljer smarrig soppa billigt.
Så genialt enkelt – att använda det som finns plus ett dragplåster. Det var urskön stämning i byn idag under #Gnesta Kulturfestival. En kulturinjektion rakt in i själsomloppet. Det går inte att berätta om allt, men en eloge till kommunens kultursamordnare Carina Nilsson som roddat ihop det här.
”Tugga brödskivan väl
och du ska förnimma hungersnöden.
Drick vattnet
så enkelt som möjligt i din kupade hand
och du kanske anar torkan.
Avläs vartenda löv
på vartenda träd du går förbi:
träd in i sammanhangen.
Jag har försökt göra det
men har misslyckats
Nu stiger jag ut i solen
i skydd av mitt ansikte:”
”När jag misslyckas med det mänskliga och det solidariska blir jag, reduceras jag till en individ”
Rösta på mig!
Så skriver Göran Greider i inlednings och programtexten till föreställningen Maratondansen som går nu på stadsteatern.
Den som vinner danstävlingen är lovad ett fast kontrakt på teatern och skådespelarna tar omedelbar kontakt med dig på din väg mot din sittplats och försöker sälja in sig – nummer 93, jag är nummer 93 kom ihåg det de andra kan inte dansa lika bra! säger Philip Zandén till mig.
Ett otroligt roligt och medryckande upplägg där du sugs in i skeendet och blir försedd med röstkort och ska rösta i tid och otid på vilken dansare/danspar som är bäst. Du som publik deltar i allra högsta grad i föreställningen men ju längre föreställningen pågår ju otäckare blir det och till sist lovar jag att du lägger ned ditt röstkort och inser vafan du håller på med.
Det här är det bästa jag har sett på bra länge – föreställningen behandlar otroligt viktiga frågor om vad vi gör med oss själva och vårt samhälle. Och den är rolig, glädjefylld och riktigt svart. Jag gick och dansade och sjöng i foajén i pausen, men det var innan jag kom på vad fan jag höll på med som sagt.
Jag är inte ett nummer – jag är en fri man
För den som inte känner till det kan jag berätta att föreställningen är baserad på en bok skriven av Horace MCoy ”They Shoot Horses, Dont they? som vid sidan av Vredens druvor av John Steinbeck bäst skildrar den stora depressionen i 1930-talets USA.
Då är den över för i år konstrundan 2016 – och vilken runda det blev för oss fyra på Åmells möbler. Intresserade, glada och nyfikna gjorde dessa besökare mödan värt helt klart.
Kring 320 besökare fick uppleva våra alster under de här två dagarna – hur de andra utställarna hade det vet jag inte i skrivande stund då det är den mörka baksidan med att delta i konstrundan – man får inte se de andras grejor helt enkelt.
Jag hoppas att alla hade mycket folk och är nöjda i alla fall. Kul har vi haft HC, Stina, Bengan och jag – kommer att leva på det minnet ett tag och den där surströmmings-skivan under fredagskvällen var inte så farlig att bevista som jag fruktade, jag menar jag är uppvuxen med utedass 😉 Nä, skämt åsido det härliga sällskapet uppvägde allt lidande med råge och det känns roligt att få vara med om traditionen i den ljumma septemberkvällen.
Lite längtade man väl ut från sjöboden ska väl erkännas
Det känns så nu. Man står där på bryggkanten och ska precis dyka ned i vattnet.
Det tillverkas balar här på landet för fullt nu och träden skriker titta på mig för snart tappar jag all min prakt och blir endast en stock med pinnar och grenar på tills nästa år.
-Ja, Nyckelsjön släpper inte ifrån sig sina gösar så lätt – jag säger som Arnold, jag kommer tillbaka!
Vi åkte in och kollade på en pjäs om Wendela Hebbe och Love Almqvists sista möte vilket var ett fullgott plåster på såren. Pjäsen äger rum i Wendelas sommarhus mitt i Södertälje och det finns en mycket bra restaurang och kafé i samma hus en trappa ned. Gå och se.
Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist, Wendela Hebbe
Carl Johan Love Almqvist
En del män kan fortfarande gott gömma sig under bordet.
Du kommer garanterat att få ditt ”konstiga” lystmäte mättat lördagen och söndagen den 3-4 september kom gärna och hälsa på.
Annars har det varit lite tyst och fokus på hösten och personalfotograferingar – jo, jag har installerat en bilstereo i företagets trotjänare 850:an – sist jag gav mig på en sådan manöver var jag väl typ 19-20 och då skruvade jag på en 142:a 1972 års modell. Det är enklare nuförtiden, fiffiga standardkontakter underlättar en hel del.
Idag kom årets första höstdimma tycker jag motvilligt. Känner mig lite snuvad på sommarvärmen och dagarna vid stranden som aldrig blev av – precis som så mycket annat man hoppats på skulle inträffat de få veckor som kallas sommar. Men det har sin charm med hösten definitivt. Nu ska jag strax åka och fiska lite – bara en sån sak…
Nikolay Shugaev, Ermir Abeshi, Valeria Resjan, Martin Sturfält, Asuka Nakamura – alla spelade de sina tolkningar av mästarna Sjostakovitj, Cesar Franck och Rachmaninov där uppe på en kulle i ett gammalt missionshus mitt inne i Stjärnhov – för mig mitt ute i ingenstans men samtidigt på precis rätt ställe. Siri och Roger har under många år gjort det till sin mission att utbilda alla i sin omgivning i ämnet kammarmusik.
– innan varje konsert har vi alltid tänt två ljus..
Efter första omgången med Dimitri Sjostakovitj cellosonat framfört av Nikolay och Valeria kändes det som att jag slängt mig ut i ett iskallt hav vilket blev varmare ju djupare jag dök och när jag till sist nådde ytan skakade mina ben som under ungdomens dagar efter en lång danskväll till Simple Minds, Erasure , Bronski Beat och annat.
Nikolay Shugaev och Valeria Resjan
Martin Sturfält var kvällens ledsagare och berättade anekdoter om kvällens musik och tillkomst på ett ypperligt intressant och medryckande sätt. Men inte bara det det – utan framförde en blytungt grubblande Chaconne av den svenske kompositören Anders Nilsson med en sådan känsla och närvaro som kräver en stunds tystnad minuterna efter.
Sen kommer vi till min personliga favorit alla kategorier Sergej Rachmaninov – en bekantskap som Roger och Siri presenterade för mig genom Inese Klotinas fantastiska konsert under 2013. Under den konserten förvandlades en i mina ögon en till synes helt vanlig människa , kanske en dagis dagisfröken till ett utomvärldsligt demonväsen och jag kände mig emotionellt torktumlad och centrifugerad på en och samma gång – fantastiskt.
Och fantastiskt var det också nu – alltså igår kväll när Nikolay, Valeria och Ermir serverade Trio Elegiaque nr:2 i d-moll av nämnde Rachmaninov som skrev den när han var 20 år – alltså hallå han var en grabb-slyngel som visste hur man skrev musik vilken skulle pilla på folks själar i alla åldrar under eviga tider framöver – helt makalöst när man tänker efter.
Shoes and Cello
Det här var alltså slutet på de här åren då man kunde uppleva världsmusik nästgårds – och det har givit mig så otroligt mycket. Jag har träffat människor – upplevt för mig okänd musik och berikat mig för livet. Det har blivit fotografier och utställningar och hjälp att hitta vägen till ett eget uttryck som fotograf.
Åhörare
Jag kommer inte att sluta lyssna på kammarmusik – självklart inte. Men jag kommer inte att åka och titta på när det framförs lika ofta längre.
Jag kommer att minnas kaffet, de nyttiga kakorna, förväntningen och Jussi pianostämmaren kommer inte att ha anledning att ta sig från Stockholm till Stjärnhov en grå novemberkväll lika ofta längre.
Nu börjar den släppa lite – djävulstyget som man kallar gikt i stortån. Trodde jag skulle slippa den via min stadiga viktnedgång, sluta dricka helt och totalt ändrade levnadsvanor sedan lång tid framöver. – Det ligger latent sa läkaren och kan hända när som och vem som.
Det har inte blivit mycket sömn och självamputation har svävat förbi i smärtdimmorna. Men det ska väl bli bättre nu med lite moderna medikamenter.
Har väl mest umgåtts med barnen i tankarna när jag varit instängd ett par dagar annars, kollat Macahans och en spännande dokumentär om Vikingar som gått på ettan precis och finjusterat ett spännande bildprojekt som jag håller på med.
Det sa min fotochef på Blekinge Läns tidning till mig en gång. De orden har levt kvar i mig sen dess. I dag var det dags för årets Gnestaplank – med andra ord en bra dag att dö på som nån vis indian lär ha sagt en gång.
Och dagen var så, man var lycklig över att träffa likasinnade entusiaster och utövare av denna konstform som det ändå är att tänka med ögonen och att måla med ljuset.
Jag antar att den här indianen menade att denne var tillfreds med alltet och kommit till ro med sig och det omkring honom. Förmodligen sken solen, han visste att de han älskade var lyckliga, de hade mat och de hade en framtid. Det finns sådana dagar när allt liksom stämmer med det som man drömmer om och tingen i den egna lilla världen.
Att få prata fotografi i fyra timmar – att få höra berättelser från den tidiga bildåldern av sådana som Anders Engman till exempel är svårt att köpa för pengar. Jag respekterar den gamla synen på fotografin samtidigt som jag hänförs av vad dagens yngre bildskapare kan göra med en kamera och ett program som PS. Jag tänker kanske främst på årets naturfotograf i det fallet.
Men nu över till årets plank som var det trevligaste som jag varit med på. Det verkade vara mycket folk och vädret var perfekt. Jag fick träffa bloggvänner som Lensbabie vilken precis som jag pratar om saker kring själva fotograferandet mera än själva tekniken, kanske mest beroende av att de tekniska frågorna brottas man med till vardags och är väl lite som pengar ett nödvändigt ont för att komma dit man vill här i livet.
– jo, jag har installerat en bilstereo i företagets trotjänare 850:an – sist jag gav mig på en sådan manöver var jag väl typ 19-20 och då skruvade jag på en 142:a 1972 års modell. Det är enklare nuförtiden, fiffiga standardkontakter underlättar en hel del.
Fotograf Dan Crona 