Det är extremt varmt vi åker till Österlen Kivik och Bästekille.

Vi är på väg mot en planerad upplevelse och jag är egentligen inte hågad för sådant. Förväntningarna på en upplevelse vad det nu kan vara för någonting som man ska uppleva, är ofta i vägen när man väl ska uppleva det förväntade, med andra ord är jag inte speciellt bra på släktmiddagar, semestrar, julfirande och annat – det har jag aldrig varit.

Men när målet är att få uppleva Jean Hermanssons berättelser på Fabriken i Bästekille
är det bara att lägga sådana krångligheter åt sidan och åka. Arbetarhistoria är viktigare  än någonsin nu när bruna krafter försöker vilseleda och så dimridåer om att de finns till för folket. Det pågår ett svek mot de som kom före oss och som slet i sitt anletes svett för att skapa det samhälle vi nu lever i och vi sitter där under vår julgran och öppnar paket efter paket med fantastiska gåvor och gapar efter mera likt en bortskämd unge.

Men nu ska vi vara glada och trevliga och berätta lite om resan till Kivik och Bästekille – tycker man om ordlekar så är det ganska träffande egentligen att utställningen är på en ort med det namnet. Det är killar på bilderna och män vilka sliter i sitt anletes svett så som gud vill. Och i mina ögon är de fasen bäst. Jag är uppvuxen i ett arbetarhem och vet nu att kvinnorna arbetade lika hårt, fast man fattade inte det som grabbhalva, bara för att vara tydlig och plocka bort illusioner om att jag favoriserar.

Arbetarna sover intill dunkande maskiner på jobbet, det är skitigt och jävligt, hemma fostrar frun barnen och det var säkert ingen dans på rosor. Unikaboxen står på värmning och dess innehåll kanske diskuterades under lunchen.

Som ung fick jag uppleva slutet av berättelsen – arbetsförhållandena och tänket när jag praktiserade. Jag har hört snacket kring fikabordet och om den hemgjorda saften och om hur man steker raggmunkarna bäst. Det känns viktigt för mig att uppleva Jean´s fotografier, de är i allra högsta grad en del av vår historia som vi håller på att glömma.

Hej då så länge

Vägen till Bästekille går genom Vitaby

Ronny, Mona och Micke

Vågen bort från fabriken

I år ska vi umgås på semestern älskling

Vägen till Bästekille går genom Vitaby

Ronny Vervaart frågade om jag ville följa med

Mona

Österlen genom en bilruta

Kiviks marknadsplats

Kiviks marknadsplats

Ronny läser historia

Vad drömde man om på den tiden?

Vägen till Bästekille går genom Vitaby

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.

Gustav Fröding