Äntligen kom det en artikel om ofrivillig ensamhet i vuxen ålder. För egen del har jag varit ensam under större delen av mitt liv. Men vad i all sin dar sitter karlen och skriver, kanske du nu utbrister till kaffet!? Lugn o fin förklaring följer 😉

Jag har barn, jag har levat i förhållanden under säkert  80 procent av min livstid, men det är inte denna ensamheten som kan uppstå i långvariga förhållanden jag pratar om, utan den ensamheten som uppstår när man förlorar sina vänner vid uppbrott. Du flyttar antingen för att dina föräldrar vill det när du inte kan påverka ett dugg som ung, eller så skiljer du dig eller helt enkelt – kanske beror det på att du behöver ett arbete eller har träffat en ny kärlek långt borta på en ny plats.

Att nämna att man är ensam man i 50 års åldern är mer eller mindre tabubelagt, och det känns skämmigt att behöva säga det högt eller som här skriva det i en blogg.

”Att någon skrattar åt ens skämt och bannar en när man gör någonting korkat är viktigt som vatten och salt. Ett ”jävla pucko” sagt med kärlek vid rätt tidpunkt kan ­betyda livet för en ­människa.

Resan som vi alla gör på vägen till det oundvikliga kräver gott och meningsfullt sällskap på vägen och kanske är det just denna vetskap som gör att börjar kännas bråttom? Eller är det helt enkelt en försenad 50 års kris.

 

Det är ”söndagstyst” ute under min dagliga promenad. En eller annan bil åker förbi mig på asfaltsvägen och jag ser spåren efter en rullator och ett par hundtassar jämte vanliga fotspår i snön som föll inatt.
Inuti mig är det lugnt idag, inget som pockar, pressar på eller ska presteras det är fridfullt. Jag vet inte, eller rättare sagt jag minns inte ifall stunderna av inre ro infann sig oftare när jag var yngre och vid närmare eftertanke tror jag inte att man tänkte på det då, inte på samma sätt som nu när man är i 50-års åldern och de ögonblick när i alla fall jag känner total harmoni och ro i kroppen kanske händer 2-3 gånger om året. Det är inte riktigt så hemskt som det låter, jag tycker om att det händer saker.

Den står där – gården där allting redan har hänt. Jag ser den varje dag och funderar mycket på dess historia. Det vore enkelt att ta reda på fakta visserligen, men jag gillar att fundera på den. Den håller min hjärna igång på ett bra sätt. Ett tillstånd som jag faktiskt inte vill tappa i den här hysteriskt intensiva tiden. Jag tänker på Janne Forsell som jag faktiskt har gjort ett jobb på till tidningen Kupé en gång i tiden – ganska märkligt egentligen det där med oväntade möten, men det är en helt annan historia tror jag. Han och Kjell Alinge var ett välkänt radarpar en gång i tiden. Janne Forsell gjorde ett reseprogram tillsammans med Lasse Westman som hette Jorden runt som fascinerade mig mycket. Hans sinnesnärvaro är total och jag antar att det är det tillstånden jag försöker hålla mig fast vid. Det är viktigt för mina bilder jag gör.

 

Som studerat för kejsaren”. Jag tillåter mig att travestera den välrenommerade  bildanalytikern Roland Barthes legendariska ord som du kan hitta i boken  ”Det ljusa rummet, tankar om fotografi. Han betraktar en bild av generalen Bernadotte och säger ” jag ser de ögon, vilka såg Kejsaren”

Förhållningssättet till fotografin som historiebärare är viktig och hisnande. Jag har tidigare berättat om världens allra första porträttfotografi av en människa, men gör det gärna igen och det känns väldigt aktuellt så här i ”selfiens” tidevarv.

Robert Cornelius  tog 1839 den här bilden av sig själv. Jag tycker mycket om bilden och kan sitta och fundera mycket runt omständigheterna kring skapandet av porträttet.

Men nu tillbaka till fikastunden med Bengt Björkbom som studerat på Christer Strömholms berömda fotoskola och som är en inspirerande bekantskap.

För mig personligen är Christer Strömholm en slags svensk fotografis verkliga ”Kejsare” och jag väljer benämningen fullt medveten om att han om han levat eventuellt skulle göra processen kort med mig. Jag mötte Christer bara på håll genom föreläsningar, men hans bilder mötte och möter jag precis nära och inpå. Jag har också haft förmånen att delta i en föreläsning med Carl Adam Nycop  som i sin roll som chefredaktör för tidningen SE en gång i tiden skickat ut giganter som  Christer Strömholm och Lennart Nilsson på fotouppdrag  innan tidningen LIFE fick upp ögonen för dom. (Undrar lite hur morgonmötet på redaktionen lät förresten?)

Kolla gärna in Bengans blogg  som är en aldrig sinande källa av intressanta fotografiska kulinariska funderingar och en tröst att läsa i tider av en oftast ”skev ”syn på fotografi i alla fall mitt tycke ska jag väl kanske lägga till.

Skandalen att Nikon ger förstapriset i en viktig fototävling till en genommanipulerad bild talar sitt tydliga språk att man håller på att tappa kontrollen i branschen.

Till sist. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt kring den här dricksvattenpumpen genom åren. Vilka händer har pumpat upp det dagliga vattnet här. Vad drömde de här människorna om? Om man lyssnar riktigt länge kan man kanske höra barna-skratt en varm sommarkväll i den ljumma vinden.

 

Jag ser mig som en fotograf som gillar att fotografera människor och gatubilder i första hand. Därför blir jag förvånad när jag nu börjat dras till landskapsfotografering och spår eller fragment av saker som har hänt. Något som liksom lockar en att stanna kvar i bilden en stund.

 

Jag har sett i flödena att man i allt högre grad frågar efter fotografens RAW filer när man beställt en fotografering. RAW filerna är kan vi säga det råa obearbetade negativet. Jag har själv råkat ut för det vid något tillfälle varpå jag vänligt men bestämt sade till kunden att – glöm det!

Varför kan man fråga sig kanske. vill du inte att vi ska får se alla våra bilder, vill du ta ifrån oss minnena?! — Nä tvärtom. Det är mitt jobb att förstärka och synliggöra dina minnen och dina drömmar genom att du anlitar mig som din bröllopsfotograf till exempel. Men sen är det som så att du ber väl inte att få hammaren, resten av brädorna och resttyget när du köpt en soffa eller?

Åtta grader varmt- bara så där helt från ingenstans. Det var snö under gårdagens ”prommis” idag varmt och vindstilla. Jag tog på mig för mycket kläder men tordes inte riktigt knäppa upp – mormors visdomsord sitter djupt rotat – klä inte av dig för tidigt pojke då blir du förkyld och med tanke på de orden kasade jag bara upp mössan lite – har ju liksom precis varit förkyld och man vet ju aldrig.

Den här dagen behövdes verkligen, vi kan kalla det rebooting (omstart av datasystem). Batterierna laddades klart redan under de fem första minuterna i solen – luften och kvittret från fåglar och doften av blöt mark. De följande timmarna utomhus såg jag enbart som en ren bonus.

 

Varje dag sitter hon där i fönstret och funderar – ser liksom ut att tänka nähä! inget väder o ha i dag heller! Jag känner igen mig i hennes längtan, längtan efter vår. Den känns extra viktig i år på något sätt.

 

Ett populärt uttryck idag är att ständigt gå omkring och säga att man inte har tid med saker. Men om man tänker på det lite till så är faktiskt tiden det enda vi verkligen har.

Hittade det här porträttet när jag satt och gallrade i arkivet. Tycker att det är märkligt att jag inte såg den första gången, det är sådant här som gör att jag har så svårt att slänga bilder och tur är väl det kanske! 🙂

 

Det är intressant det här med att man ser olika saker under olika tillfällen längs samma promenadstråk.

Någon gång ska ju alltid vara den första, och igår råkade jag ut för mitt första nättroll helt oförhappandes. Alltså en människa som gav sig på mig för att jag hade en avvikande åsikt. Jag gav självklart svar på tal men det lämnar en bitter eftersmak att det ska behöva vara på det viset.

På fönstren här hemma bildas det vackra mönster av is vilket blir ganska effektfullt rent bildmässigt, men jag ställer mig väl tveksam till att det politiskt korrekt att inneha den typen av fönster som är så oekonomiska antagligen.