Just nu är det aktuellt med en artikel i DN om att personal på Astrid Lindgrens tillåtit sig att göra en almanacka där de poserar i underkläder och lattjar och sen säljer de almanackan och skänker bort pengarna till välgörande ändamål som clownverksamheten på sjukhuset. Storm i ett vattenglas eller totalt moralisk förkastligt?  – Ja min åsikt är att jag har full förståelse för att de behöver ”pysa över ibland” De ser barn i hemska situationer och döden är alltid närvarande i deras vardag. Jag är ganska övertygad om att personerna inte är pedofiler eller våldsverkare heller för den delen utan jag litar på att att sjukhusets egen kontroll reglerat den saken redan innan anställning. Utan det verkar handla om någonting annat underliggande behov av att hitta något att hänga upp sig på.

Jag ser inga reaktioner på att Aftonbladet gjort en test på vår empatiska förmåga genom att lägga sig i en snödriva i 15 minus och räkna hur många som går förbi innan någon frågar hur personen i snödrivan mår?

Jag ser inte mycket som handlar om att det brändes en massa flyktingboenden innan Jul eller frågor som berör flyktingarnas situation i samma stormande debattklimat som då.

Det verkar som om cynism är ok idag likaväl egocentrism och smäller högre än empatiskt idealistiskt och oegoistiskt tänkande. Det finns självklart motvikter som tur är,det finns folk som offrar allt för att hjälpa till mer eller mindre. Det som stör mig är att de här goda krafterna försvinner i allt det där svarta runtomkring. Kan man inte försöka ändra på det tro? blir det inte som så att ifall man enbart tänker negativt och inte försöker så blir allt det där negativa en självuppfyllande profetia?

När jag ser den här bilden på de här två männen känner jag hopp. De har gått genom eld och vatten bokstavligen och de ler fortfarande och de håller varandra i handen o ska snart dansa till Arabisk pop som strömmar ut ur högtalarna i bakgrunden mitt i den svenska iskalla vintern.

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.

Amnesty rapporterar om att de Syriska myndigheterna ligger bakom 58 000 människors försvinnande under 2011. Syriska nätverket för mänskliga rättigheter har dokumenterat minst 65 000 människors försvinnande  de fyra senaste åren. Av dessa gäller 58 000 civila människor. De som förs bort hålls under avskyvärda förhållanden i fängelser och dör på grund av sjukdom, tortyr och utomrättsliga avrättningar.

De här ”påtvingade” försvinnandena har öppnat upp för en svart marknad där mellanhänder och agenter betalar mutor på tiotusentals dollar från familjer som vill veta var deras anhöriga tagit vägen eller om de ens är i livet. De som försvinner är fredliga demonstranter, människorättsaktivister, journalister, läkare och biståndsarbetare.

( Källa Amnesty press)

Det är väl ingen häromkring som missat vad som händer i Stjärnhov och på Solbacka. Den gamla internatskolan kanske mest känd från boken ”Ondskan” fungerar idag mera som dess raka motsats. En kajplats och en lots som förhoppningsvis kan leda till en meningsfull tillvaro och ett nytt hopp för de 220 flyktingar som bor där nu.

På Solbacka bor idag människor vilka tvingats fly från fasor vi här hemma knappt ens kan föreställa oss, vi har ingen jävla aning. Vi hör bara lobbyisternas gormande om ”systemkollaps” och annan skrämselpropaganda. Avsändarna av den här propagandan behöver ingen närmare presentation och deras agenda är klar och tydlig.

Det  är många som sänkt blicken och börjat vända den inåt- börjat ifrågasätta. Bilden av den lilla pojken på stranden för inte så länge sen brände sig fast på min ögonhinna för alltid.

Sverige är känt i världen för sin humanism och sitt rättvisetänk. De vita bussarna och Raoul Wallenberg, Dag Hammarskjöld,Olof Palme, Anna Lindh, Jan Eliasson och Carl Bildt har genom hårt rättvisearbete cementerat en bild av Sverige som en demokratisk rättsstat och det gör att många sätter sitt hopp till att hitta sig ett nytt liv här hos oss.

I Stjärnhov har hela samhället engagerat sig i de boende på Solbacka och de bonde på Solbacka vill tacka och gör det genom ett konstverk som avtäcktes idag. En svensk flagga.

Det är liv, det är hopp, det är kärlek och tilltro till en ny framtid. Långt ifrån den sönderslagna tryggheten dom lämnat bakom sig.

-Världens vackraste flagga säger Imad Alshatti. Vi har jobbat med den dag som natt och tillsammans med andra flyktingar på Solbacka. Det har enat oss och gett oss mening under en svår tid.

För en som kommer in i det här konstverket lite från sidan under själva avtäckningen slås man av den livsglädje och styrka människorna här på platsen förmedlar. Det är dans och spännande toner vilka känns fräscha och glädjefyllda i den svenska vintern. Här dansar journalisterna och sponsorerna tillsammans med alla de som står bakom konstverket och på något vis blir det för en betraktare också ett konstverk i själva konstverket. Det är stort, det är positivt och det är ljust, och det ljuset behövde i alla fall jag för jag hade faktiskt börjat vackla en smula i min tro på människorna.

Jag har medvetet valt att inte sätta ut namn på bilderna. Allt handlade om ett möte i all enkelhet.

Och hittade lite tagna på Gotland 2013 när vi var där och jobbade under Almedalsveckan det året.
Vi skulle marknadsföra kosläppet i Gnestaland plus att jag var där och jobbade för Gnesta Företagsutveckling.

Minns att det var ganska skönt att komma bort från sorlet inne i Visby.

Det är synd om människorna, sa August Strindberg!

När jag gick igenom min grundutbildning i empati och tänk ett varv till innan du dömer, läste jag följande rader i en bok som landstinget gav ut för att öka läkarstudenternas förmåga till empati och medkänsla. (En lyckad nedfrysning av Herr Moro)

” Tänk att det finns så många människor som inte vågar säga att det blåser kalla vindar ute, om de inte har hört andra säger det före dem”

Precis så är det idag, den som skriker högst vinner, åtminstone temporärt.

Med tanke på vad som nu händer runt omkring oss, både här inom landets gränser och utanför, är det väl ändå dags att visa att vi föddes med en ryggrad!

Människor har kämpat för det samhälle vi nu lever i, de har dött för det, är det inte värt någonting alls, eller är det helt tvunget att kräva samma offer igen? Behövs det en nationell katastrof för att folk ska öppna upp dörren för varandra eller vad är det som händer?

Är det så enkelt som att vi i Sverige blivit så bekväma och lata så att det helt enkelt är för jobbigt att människor som flyr krig och terror behöver oss, räcker det inte att vi slänger till dessa en iPad som barnvakt så är allt det onda borta sedan.. Skulle inte tro det, och när vi ändå håller på så kan vi slänga ut JÅ med kumpaner med det berömda badvattnet, för gott den här gången…..

Andas, känn lukterna, ta in, fyll på.Glöm det trista. Njut av det som finns runtomkring, det lilla.
En katt som tittar på dig, ett blad i vinden en blomma som luktar gott, ett leende, en glad röst.

Tänker du något positivt kan du lika gärna säga det högt!

På tal om att det kan köra ihop sig lite ibland.

Hade väl egentligen inte planerat någonting särskilt den här påsken, men en gammal god vän från min tid i Mönsterås hörde av sig under början av påskveckan och ville att jag skulle fotografera hennes bilder till den nya CD´n hon och det nya bandet höll på med.

Hedrad över förfrågan och glädje över att få träffa någon ifrån mitt gamla liv så tog jag mig an uppgiften trots att jag som resten av Sverige drabbats av en seg mars-förkylning.

Min kära hustru begav sig således ensam upp till den stora staden för att fira påsk med släkt under Långfredagen.

Långfredagen förflöt så som långfredagar brukar göra ända till det bankar på dörren runt 19 tiden på kvällen, jag ser mig om efter påskgodis, hittar inget utan tar med mig två apelsiner på min väg mot dörren. Men där stod inga barn utan min granne som påpekade att jag borde ringa min hustru som satt i en bil i Södertälje tillsammans med min svärmor och de kom inte längre. Jag satte mig i bil nummer två och ringer bärgningen på vägen.

Påskafton skulle min kära hustru arbeta och försvann med bil nummer två och runt tre tiden kommer Ingegerd, vi tar en kaffe snackar ikapp lite och sen åker vi ut och börjar.

Det går bra, vid halv någonting på eftermiddagen ringer min kära hustru och förklarar att bil nummer två lagt av, bärgningsbil rings, grannbil lånas och hustru hämtas hem.

Nödbil ställs på, och hustru beger sig till arbete under påskdagen varpå Ingegerd och jag beger oss ut för att ta resten av bilderna.

Det känns skönt att med stigande ålder lär man sig att hantera press.

Ja,  tänk så var man då där, i Italien.

Vi tog tåget ifrån Menton till Ventimiglia och begick en dagsutflykt. Precis som på flera andra platser var här fullt med tiggare som under vår fikapaus besökte bordet vi satt vid inte mindre än 8-10 gånger så till sist var jag ganska irriterad. En dragspelare vandrade runt på marknaden och spred lite ljus en bit bort.

Funderade lite kring varför jag blev irriterad. Att samhället inte kan ta hand om sitt folk? att det påminner mig om alltings förgänglighet, att jag inte kunde få dricka mitt kaffe ifred? Det var inte lätt för mig att dra in de usla kronorna till resan eller frigöra tiden att åka dit, kunde jag bara inte få sitta där under min korkek, en liten stund bara?

Vi vandrade ned till den omtalade marknaden i Ventimiglia, jag uppfattade att någon gömde sig alldeles bakom min rygg, helt obehagligt nära. Jag vände mig om för att upptäcka att det var en polis som utnyttjade mig som täckmantel, han viftade avvärjande mot mig då jag oroligt vred på huvudet för att kolla vad som var i görningen och tecknade: Gå,Gå! Plötsligt gör han ett utfall och springer efter en grupp med människor vilka jag tagit för att vara helt vanliga nasare. Han förklarade senare då jag gick fram och frågade vad som var i görningen, att de var illegala invandrare som sålde stulna varor eller utnyttjades av lokala handlare att sälja falska märkesvaror.

Under tågresan hem uppfattade jag spänningar i kupén. Viftade bort dom som en efterreaktion på min besvikelse över sakernas tillstånd och längtade hem till lägenheten i Menton.

När vi stannade på stationen stormade poliser in i tåget från två håll, de var på jakt efter illegala invandrare, de var på jakt efter framtida tiggare.