Hur tar man ett besked om att det nya landet drar undan mattan under fötterna? Hon tittar på mig och ler liksom visar liv mitt i allt det svarta – sorgliga. Det kändes stort att få vara med henne där.

Sen hittade jag några gamla bilder den ena på en konstnär jag skrev om i Kalmar Läns Tidning och den andra tror jag är från ett fotokurs jag höll i en gång i tiden.

Ha det bra.

#visomgörinnehållet

#jagärhär

För ungefär ett år sedan firades att flyktingarna på Solbacka migrationscenter överlevt resan hit till Sverige.

De byggde en flagga av tacksamhet och lättnad över att inte längre riskera dö av förtryck i hemlandet eller att riskera drunkna i samma medelhav som vi firar våra semestrar . En svensk flagga vilken då stod för hopp och framtidstro – vi kunde döva oss i landet Sverige med att vi åtminstone gjort något för att lindra helvetet för ett fåtal.

Tre väskor får man ta med sig ut i ingenting. Ingen vet var de ska hamna – besked kommer berättar budbäraren.

Är det verkligen humant att man först låter folk rota sig på en ort där man hjälpt till på bästa vis med att integrera och engagera våra nya medborgare och sen återigen rycker upp dom med rötterna utan hänsyn till vare sig barn eller vuxna.

Sveriges förnämsta konstsamling köptes upp av den svenska staten 1924 under ledning av den svenska socialdemokratiska regeringen och i spetsen för densamma stod Hjalmar Branting. ”Folkets konst, ett viktigt arv åt de som komma efter oss” Den som läst sin Hjalmar Branting minns hans devis ”Mens Agitat Molem” (Anden höjer massan) och jag ryser under mitt besök på  Thielska Galleriet  denna kalla Februarikväll när jag och min hustru bestämt oss för att ta oss en  ordentlig ”kulturboost” .

Innan vi tog oss ut på Djurgården gick vi omkring på Sveavägen med riktning mot en läcker pizzarestaurang, vi passerade platsen där Palme blev mördad. En platta i asfalten, tunnelseende fotgängare passerar förstrött förbi – ett livsverk. Hur många tänker på honom idag undrar jag?

Väl på Thielska kastas jag tillbaka i tiden och får uppleva – ta in och förundras över dessa sedan länge bortgångna mästares hantverksskicklighet. Ta skulpturen av den italienska bondetypen (David Engström, 1903) till exempel.

Skulpturen drabbar mig och berättar historien om bondens  förmodligen stundtals kärva liv, hopp och umbäranden. Fantasin drar igång och jag åker tillbaka i tiden, kan känna dofterna, se landskapen- höra rösterna. Hjalmar Söderberg observerar  min upplevelse där han hänger på sin vägg – fantastiskt.

Ernest Thiel var en stor beundrare av Nietzche och fick an avgjutning av hans dödsmask av Nietzches syster strax efter filosofens död. Dock hann Ernest Thiel aldrig träffa honom personligen men jag kan tänka mig hur stort det måste känts i alla fall, det näst bästa liksom och någonting att hedra vilket Ernest gjorde genom att placera masken uppe i sitt magnifika tornrum.

Galleriet är en plats att besöka om och om igen, så kommer det att bli för min del i alla fall. Vilhelm Hammershöi´s målning ” 5 porträtt” Där fem mörkklädda män sitter vid ett bord är utmanande och spännande. Vid en första anblick avfärdade jag målningen och gick vidare. Men någonting drog mig tillbaka och liksom gav sig inte. Jag blev tvungen att läsa på om målningen och till sist trillade polletten ned så att säga.

Slutligen har vi ett ganska provocerande porträtt av Ernest Thiel själv – målad av Edvard Munch och det är inte speciellt svårt att förstå stämningen i rummet när den här målningen skulle skapas – själv blir jag provocerad av karln, hur reagerar du?

Men Ernest var Edvard Munch´s främste mecenat i Sverige och köpte många verk av konstnären. En våning upp i galleriet hittar du helt otroliga litografier av Munch. Men som sagt hit ska jag igen det finns verk av Bruno Liljefors, Ernst Josephson, Edvard Munch, Eugène Jansson, Carl Larsson, August Strindberg och Anders Zorn. Även verk av Paul Gauguin och Henri Toulouse-Lautrec ingår i samlingen.

Och nu över till någonting helt annat

Musikalen Bullets over Broadway går som bäst för fulla hus på Göta Lejon och jag undrar om jag någonsin blivit så uppslukad av någonting uppspelat på en scen förut. 3 timmar flög iväg så som 3 timmar kan flyga när man är totalt hänryckt och fascinerad av vad man ser och upplever. Sist detta hände var när jag för första gången kopierade mina bilder i mitt mörklagda kök en gång under Hedenhös. Gå och se!

Man fick inte fotografera under föreställningen så de enda bilderna som jag har är under applådakten.

Har besök av dottern och Glenn – det är precis hur trevligt som helst. Vi bestämde oss  för att fira på SkottvångsGrufva och den här lördagskvällen var det Meja som stod på scenen. Är väl ingen proffstyckare direkt men hennes röst är fantastisk för att inte tala om gitarristen Johan som var ett helt band i sig själv liksom. Eller som Meja sa vid ett tillfälle – i det här partiet ska det vara feta trummor hör ni dom? Jajjemän! det hördes. Fast där var inga i fysiskt mening inte var där heller nån basist

Men vi var där, Nicole, HC, jag och Maja och Glenn – som tur var. På tal om det här med att skapa minnen tillsammans. Det är utlämnande, skört, intensivt och krävande men belönande i slutändan. Ungefär som när man uppdaterar windows, stäng av autoupdate utan uppdatera manuellt istället – det blir liksom enklare på det viset.

Så hittade jag en bild på mina gamla vänner från förr – tror att det var på Shanahan tiden. de tre på bilden är Johan Danielsson, Palle Ekberg och Johan Olsson en gammal god vän som dog alldeles för tidigt. På tal om gamla bilders värde och att det värdet ökar med tiden. Vems fötterna är vet jag inte.

Upptäckte också en mer abstrakt sida av mitt fotograferande som känns lite spännande.

 

Vi hörs!

 

Har suttit och försökt uppdatera saker under morgonen – det är en jäkla massa lösen och annat tjafs som man ska minnas och det är lite irriterande men får väl avfärdas lite som ett I-lands problem egentligen.

Nu  över till mina tankar kring vad som egentligen gör en bild viktig?

Personligen anser jag allt i stort sett allt skapande är relevant och viktigt, speciellt för utövaren. Fotografi blev mitt redskap i min önskan att kommunicera med omvärlden på ett snabbt och effektivt sätt det är inget unikt val alls, tvärtom. Redan i slutet på 1800-talet bestämde sig George Eastman för att göra fotografiet tillgängligt för den stora massan genom att tillverka en kamera han rätt och slätt döpte till Kodak. En låda med fixfokus och pappersfilmrullar.

Världens allra första porträttfotografi var en ”selfie” vilket jag tycker är lite rolig information i dessa tider. Robert Cornelius tog ett porträtt av sig själv redan 1839.

Nä, en bild blir viktig med tiden. Jag ser bilderna lite som att resa. Först bestämmer man resmålet, man planerar, drömmer, fantiserar, bokar rum och ordnar med allt det praktiska. Sen kommer vi till själva resmålet där man försöker att uppehålla sig i nuet och vara närvarande hela tiden. Efter det kommer man hem och återupplever allt igen sen lägger man det åt sidan ett tag eller några år. Under tiden lever man på erfarenheten från själva reseupplevelsen.

Senare finns ju alltid möjligheten att uppleva resan igen ifall man nu lagrat och sparat sina grejor rätt och i framtiden kan andra uppleva det du upplevde när du inte längre finns kvar fysiskt. När mina tankar snurrar så här återkommer jag alltid till Robert Cornelius som 1839 stod där framför sin kamera med trådutlösaren i handen och man kan ana vinden i hans lite rufsiga hår och fundera på vad han gjorde sen efter han tagit bilden – hur såg hans vardag ut?

Jag tycker att det är viktigt att återvända till sina gamla bilder då och då av flera anledningar. Dels är det roligt att se att man faktiskt utvecklats i sitt bildspråk och skicklighet att göra ut bilderna. Men också att upptäcka saker som att det faktiskt kan stämma att man faktiskt tar samma bilder om och om igen. Pojkarna som sitter på stenbänken har jag tagit igen.Samma utstrålning av liv och kroppsspråk. Damen med sin väska och sina fina kläder och den lite komiska bilden på den nyfikna tanten osv.

 

Där barn jag lekt bland stenar och Östersjöns sandstränder. Det här bilden tog jag någon gång på 80-talet – en plats som fascinerar både människor och flyttfåglar.