– God fortsättning utbrister städaren på Nyköpings sjukhus glatt när jag stegar ut från toaletten. Det var helt oväntat och jag ger honom nästan en kram i rena glädjen över att möta en trevlig människa sådär utan vidare – speciellt på ett sjukhus.

Men det tar inte slut där, killen på röntgenavdelningen är hur trevlig som helst.

Vad fan händer? ska det fortsätta på det här viset ska jag alltid göra de där skittråkiga grejorna i mellandagarna. Folk beter sig som jag minns från förr, trevliga och dom ler. De anstränger sig och vill.

Vänster ben vek sig och jag blev svag. Det har fungerat att jobba ändå med hjälp av värktabletter under ett par månader nu men jag har varit rädd för att ta steget upp på röntgenbordet av ett otal anledningar  – att jag stelopererades för ett tiotal år sen och blev sjukskriven i 5 år kan kanske räcka som en.

Nu är det gjort och det känns bättre bara det – att det är gjort liksom, att steget är taget. Nu ligger det i guds händer att inget har gått sönder utan att det är muskulärt. Det känns som om styrkan kommer tillbaka i vänsterbenet genom mina promenader och styrketräningspass och det känns bra.

Men väntrum är väntrum och jag måste alltid reflektera över livet när jag sitter i väntrum – det är liksom ett ticks eller något liknande.

Vilka olika besked har människorna som suttit i den här stolen fått genom åren? Hur som helst hoppas jag alltid att det är minst fifty fifty.  Vad gjorde man egentligen i väntrum innan mobilen var född, förresten?

När jag studerade filosofi – alltså självstudier så ni kan lugna ned er nu, jag har ingen dold akademisk examen. Hittade jag en text om en filosof – minns inte exakta år men det var under romartiden. Denne filosof opponerade sig och ifrågasatte allt och alla hela tiden. Till sist tröttnade någon snubbe med makt och förbjöd filosofen att berätta sina insikter för folk. Filosofen kom då på att han kunde peka istället. Och det är ju precis det vi gör nuförtiden. Okay, vi eller de allra flesta pekar ju inte så mycket utåt, alltså extrovert utan mera inåt som om vi pekade mot våra egna själar i hopp om att folk ska höra skriken efter hjälp eller bara för att visa nåt häftigt klipp.

Det jag vill säga är, tänk om vi möttes mer in real life – som den här städaren och jag hur fantastiskt kunde saker och ting inte bli då?

Att om man säger att man älskar någon för ofta slits ordet ut och det tappar sin mening och sitt innehåll.

Jag har aldrig riktigt förstått det.

Livet är skört och det är så lite som behövs för att allt ska vara försent – varje dag är värd att levas så mycket som man bara orkar.

I år fick jag chansen att tillbringa några dagar innan jul och till och med själva julafton med mina barn – inga konstlade 14 dagar innan eller efter – utan the day it self. Vi kollade Kalle och Karl Bertil ihop – sist det hände var det 7 år sen – jag önskar att det fanns ord på hur tacksam jag är över det och det var lätt värt det att ge sig ut på vägarna trots allt man hört om trafiken de här dagarna.

Vi körde hela kittet, tomtebloss och tomtemask. Jag gick o köpte tidning och tomten dök upp kort efter – det fanns ju barn i församlingen i form av en liten urgullig katt som heter Azlan.

Denna katt är den andra som min son räddar från ett otrevligt öde – den förra är ”Misse” hon sprang omkring ute på parkeringen som kattunge och det gick inte lång tid innan hon bodde hos mig.

Azlan hade någon slängt i dike ihop med sina syskon uppe i Dalarna och nu har alla fått ett hem –  var och en på sitt håll. Nu fick en av dom i alla fall fira jul med oss och således var det superviktigt med tomte – eller hur? 😉

 

Jag skulle bara sticka ned till Konsum och köpa lite mineralvatten när jag träffade den här damen – frågade om jag fick ta ett porträtt och önskade god jul. Faktum är att jag träffade på flera snälla och hjälpsamma människor under de här dagarna – ett par jägare hjälpte mig utanför Circle K på julaftonsmorgonen när jag tappade bort mitt lock till ventilkåpan på Volvon under oljepåfyllningen – en annars otroligt stressfull situation undveks tack vare deras insats med tanke på hemfärden under juldagen.

Det finns gott här i världen – det gäller att påminna sig om det ibland och vissa år får man påminna sig det mer än andra.

God fortsättning!

D

En bod vid strandens kant – kluckande vågor över härdad sten, slipad och formgiven av det kalla ibland mjuka – varma- våta.

Sandkornen som omger stenen vid stranden påminner om stenarna vilka legat där en gång  och sakta sköljts bort uti djupen.

 

Sitter med lite efterarbete och reflekterar samtidigt över helgen. Tillbringade lördagen på ett hotellrum och tittade på så mycket bättre – vars tema var Ted och Kenneth Gärdestad. Jag tänkte säga att jag vanligtvis inte tittar på programmet som om det skulle vara en fjäder i hatten – men nu gjorde jag det.

Det verkar vara fult att ha kontakt med det svaga inom sig nuförtiden, det är effektivitet och extrovert – introvert beteende som gäller men här har vi en berättelse om två bröder vilka lyckas skapa en dialog som talar till det inre. Det är rösten och tonfallet och texterna som skapar bilderna i mitt huvud.

Under flera år – kanske till och med fortfarande anser många att fotografier på svanar i motljus, solnedgång eller uppgång är förkastligt och banalt – det tycker inte jag. Det är inget fel på vykortsmotiv det handlar bara om att förhålla sig till historien bakom bilden.

Jag inbillar mig att bröderna arbetade i samma gränsland – landet där du anammar det enkla och det som ligger nära – som är enkelt att ta till sig.

Berättelsen om bröderna och Ted´s sjukdom vilken till sist tog hans liv är skoningslöst sorglig – det är vackert och sorgligt på samma gång – som slutet på Sagan om Ringen.

Jag önskar att fler kunde leka med allvaret på samma sätt – det vore mycket enklare då att stå ut.

 

Det är en del år sedan som jag tog bilden på ”mopedmannen” nu men jag har ofta när jag scrollat igenom bildarkivet fastnat just vid honom ett kort ögonblick.

Idag tror jag att jag kom på varför – det är mitt undermedvetna som ville att jag skulle minnas när jag fick min moped – en Suzuki K -50 som min kusin Gert hade haft. Jag träffade förresten en exakt kopia av honom igår i Örebro och som inte det var nog träffade jag på en liten flicka som var sjukt likt Kurt Cobain – igår var det verkligen likhetens dag på det viset.

Den totala frihetskänslan som det innebar att ha en moped är obeskrivbar. Ni förstår att på min tid fanns det ingen som skjutsade så fort man knäppte med fingrarna – utan ville man nånstans var det bara att ta apostlahästarna alltså det långa benet före och helt enkelt bengå dit man ämnade bege sig. Hade man tur ägde man en cykel och hade man ännu mera tur hade man en kompis med moped som man kunde ”hanka”med vilket var ett så här i eftertankens kranka blekhet totalt livsfarligt sätt att ta sig fram. Antingen höll man i mopedförarens axel alternativt höll föraren sin platåträskos fot placerad på din cykels pakethållare och strax var du uppe i 30 km/h – oftast mer – utan hjälm.

Jag ser alla dessa minnen i mannens ansikte – det projicerar eller rättare sagt reflekterar tillbaka en tid i mitt liv. Bra porträtt fungerar på det viset. Man ska titta på den man ska fotografera till man upptäcker sig själv i hens ögon.

Under några år spelade jag bas och sjöng i Dirty Dogs – ett coverband som kör än idag. Det är rätt coolt egentligen. Och det är mycket minnen som poppar upp när man lyssnar igenom låtarna så här långt efteråt.

Jag satt i bilen på väg hem och lyssnade på P 1 – en röst berättade att en dag ska vi alla dö – men resten av alla de andra dagarna ska vi inte det.

Alltså tänk ifall vi kunde leva efter det i vardagen –  vi kunde ha mera bråttom att leva ett vänligare liv och därigenom ett i mina ögon rikare liv på precis hur många sätt som helst.

Ibland tänker jag på döden oavsett om det är fredag som idag, eller en skittrist söndag – en dag liksom mer lämpad för tankar på döden. Kanske beror det på att en i min omgivning precis gått ur tiden – en som jag tyckte om och har pratat med då och då.

Eller så beror det på åldern, jag vet inte.

Under en annan resa lyssnade jag på en intervju med Amelia Adamo som tyckte att min generation – alltså vi som är födda på 1960-talet funderar för mycket kring barndomen fast vi enligt hennes åsikt gled runt på räkmackor och fick allt serverat. Nja, jag vet inte vilken värld hon pratar om riktigt – det enda jag minns är att frånvaron av att bli kramad och omtyckt skapade ett djupt hål inuti mig vilket jag har försökt att fylla sedan dess.

Det kan vara på gott och ont, självklart. Min barndom har gjort mig till den jag är, det är väl liksom så barndomar fungerar.

” Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal”

Någon gång på 1990-talet lyssnade jag på en högaktuell Anton Corbijn under en föreläsning på fotomässan vilken då ägde rum i Göteborg.

Förmodligen var jag bakfull för jag minns att jag var trött men jag blev med ens klarvaken när jag hörde honom säga där framme på scenen  ”imperfection is my perfection” jag var fast och lyssnade noga – tog in och kände igen. Det är någonting i känslan i hans bilder  – någonting ogripbart och absolut levande. 1-2-3-4 Anton Corbijn räknar in, precis som alla banden han fotograferat räknar in innan de drar igång sin show.

Det är som om han lyckas fånga det vilt flaxande livet vilket pågår i precis allting som vi gör och som vi så desperat försöker fånga och hålla fast vid – liksom skulpterar tiden som någon annan berömdhet lär ha sagt.

Det går inte att värja sig mot riktigt bra fotografi – de bilderna går rakt in igenom bruset vi omger oss med, och handen på hjärtat det är ett fåtal som lyckas med det konststycket under en livstid.

Jag kan dofta på miljöerna runt varenda bild jag ser av Anton Corbijn och känna utanför ramarna vilka omsluter bilderna – fantisera om vad som sades, spänningarna – förväntningarna och glädjen – just glädjen är superviktig här, och att under sådana prestigefyllda plåtningar sänka garden och förlita sig helt på det egna undermedvetna och ”leka” sig fram till ett legendariskt bildspråk vilket spränger alla murar av brus betraktarna kan tänkas ha byggt upp var och en på sitt håll. Jag gillade när jag såg att han inte hade slösat energi på att skriva små plaketter under sina bilder utan helt enkelt skrivit direkt på väggen – love it!

Det är det enkla som är det svåra.

Eftersom det är fotomässa ute i Älvsjö idag hade jag  utställningen för mig själv i stort sett.  Plötsligt dök det upp ett stort sällskap och någon pratade om fotografierna inför den nyfikna lyssnarskaran. Jag hörde guiden försöka förklara sakernas tillstånd och insåg att jag håller på att bli gammal när hon berättade att förr fotograferade mästarna på film och att mörkrumsarbetet krävde samma kreativitet som själva fotograferandet.

Jag log inombords och kunde inte hålla med mer och försvann sakta tillbaka in i min upplevelse när jag hörde henne nämna att man ibland lade rispapper på negativen, eller softade med plast framför objektivet på förstoringsapparaten under en viss del av exponeringen av fotopapperet – jag kallade det att göra drömkanter eller emotionell oskärpa och jag saknade plötsligt min Leitz Focomat 1 c och dofterna i mörkrummets mystik.

Det var tid för en kort lunch med magnifik utsikt och därefter dags att titta på utställningen ”Höstsalongen” och Helene Schmitz  ”Borderlands” men den idén övergav jag ganska snabbt med tanke på upplevelsen jag just haft. Höstsalongen kändes mest som säsongsfinalen av Idol och Helene Schmitz fantastiska bilder var för tysta för min själ just nu, vilket glädjande nog ger mig en anledning till ett snart återbesök enbart för att kolla båda dessa utställningar var för sig istället.

Fotografiska är ett sant vattenhål och idag kändes det lite ”undergroundigt” att vara där när alla andra är på fotomässan –  en liknande känsla jag minns infann sig första gången jag besökte den fotografiska delen av moderna museumet en gång när jag bara var 22 år och nyss upptäckt att jag tillhörde en liten skara människor vilkas högsta önskan var att berätta med bilder , tänka med ögonen och frysa ett ögonblick av tiden.

Jag passade på att andas ut några dagar tillsammans med barnen – sånt är viktigt. Vi liksom satt där på en bänk och pratade om livet i stort och smått – vi har mycket att gå igenom de få tillfällen vi får till det. Utanför mitt rum – på andra sidan gatan möts vi i det vi är och i det som vi ska bli. Det känns bra nu.

 

Det blåser ute – nordostligt. De flesta löven klänger sig fast vid sin gren liksom vägrar släppa taget.

Världen har sin gång.

Krattar löv – försöker bringa ordning i det onåbara.

Händerna fastnar i sina syltburkar lite till mans och tv:n pratar hål i huvudet.