Så hittade jag en bild på mina gamla vänner från förr – tror att det var på Shanahan tiden. de tre på bilden är Johan Danielsson, Palle Ekberg och Johan Olsson en gammal god vän som dog alldeles för tidigt. På tal om gamla bilders värde och att det värdet ökar med tiden. Vems fötterna är vet jag inte.
Upptäckte också en mer abstrakt sida av mitt fotograferande som känns lite spännande.
Vi hörs!
Har suttit och försökt uppdatera saker under morgonen – det är en jäkla massa lösen och annat tjafs som man ska minnas och det är lite irriterande men får väl avfärdas lite som ett I-lands problem egentligen.
Nu över till mina tankar kring vad som egentligen gör en bild viktig?
Personligen anser jag allt i stort sett allt skapande är relevant och viktigt, speciellt för utövaren. Fotografi blev mitt redskap i min önskan att kommunicera med omvärlden på ett snabbt och effektivt sätt det är inget unikt val alls, tvärtom. Redan i slutet på 1800-talet bestämde sig George Eastman för att göra fotografiet tillgängligt för den stora massan genom att tillverka en kamera han rätt och slätt döpte till Kodak. En låda med fixfokus och pappersfilmrullar.
Världens allra första porträttfotografi var en ”selfie” vilket jag tycker är lite rolig information i dessa tider. Robert Cornelius tog ett porträtt av sig själv redan 1839.
Nä, en bild blir viktig med tiden. Jag ser bilderna lite som att resa. Först bestämmer man resmålet, man planerar, drömmer, fantiserar, bokar rum och ordnar med allt det praktiska. Sen kommer vi till själva resmålet där man försöker att uppehålla sig i nuet och vara närvarande hela tiden. Efter det kommer man hem och återupplever allt igen sen lägger man det åt sidan ett tag eller några år. Under tiden lever man på erfarenheten från själva reseupplevelsen.
Senare finns ju alltid möjligheten att uppleva resan igen ifall man nu lagrat och sparat sina grejor rätt och i framtiden kan andra uppleva det du upplevde när du inte längre finns kvar fysiskt. När mina tankar snurrar så här återkommer jag alltid till Robert Cornelius som 1839 stod där framför sin kamera med trådutlösaren i handen och man kan ana vinden i hans lite rufsiga hår och fundera på vad han gjorde sen efter han tagit bilden – hur såg hans vardag ut?
Jag tycker att det är viktigt att återvända till sina gamla bilder då och då av flera anledningar. Dels är det roligt att se att man faktiskt utvecklats i sitt bildspråk och skicklighet att göra ut bilderna. Men också att upptäcka saker som att det faktiskt kan stämma att man faktiskt tar samma bilder om och om igen. Pojkarna som sitter på stenbänken har jag tagit igen.Samma utstrålning av liv och kroppsspråk. Damen med sin väska och sina fina kläder och den lite komiska bilden på den nyfikna tanten osv.
Där barn jag lekt bland stenar och Östersjöns sandstränder. Det här bilden tog jag någon gång på 80-talet – en plats som fascinerar både människor och flyttfåglar. 
Tänkte precis börja med någon annan negativpärm när jag hittade de här bilderna från Polen-89 projektet.
Jag läste mycket om Ansel Adams under en period och jag tror att jag var influerad av hans idéer om att ”har du bara färgfilm i kameran ska du arbeta med få färger som förstärker varandra”. Kan väl tycka så här i efterhand att jag lyckades med varierande resultat men bilderna känns spännande och samtidigt trevande på något sätt.
Jag tror inte att jag vågade närma mig alla de människorna jag fotograferade på avstånd eller från sidan vilket är en slags gatufotograf sjukdom när hen egentligen precis har börjat med den typen av fotografi. Den lilla pojken i fönstret tillhör väl undantaget.
Gatufotografi är extremt svårt att få till eftersom du har flera problem att överbrygga.
Det var ganska enkelt att arbeta med få färger i alla fall eftersom det inte fanns så mycket färg att tala om den tiden vi var där.
Bläddrade igenom de sista negativen i vad som blev pärm nummer ett. Är faktiskt lite småimponerad över min hängivenhet gällande rena teknikaliteter som hur jag framkallade varje rulle.
Exempel:
Polen-89-11-15
D:76 1+1/Frk: 8:30/Fix 4:30. Stopp: 30:s och Agitering var 30:s.
När jag hällt i framkallingen slog jag framkallningsdosan i bänken 2 gånger för att få bort eventuella lufbubblor från filmen. Den här informationen är ovärderlig för mig idag rent nördmässigt sett. Och den tar mig direkt tillbaka till tiden när mörkrumsarbetet i sig var en konstart och framföralllt en nödvändig del av hantverket på ett helt annat sätt än idag.
Jag läser att jag använde en kalibrerad Quantum ljusmätare som gav 320 ASA/ISO vilket betyder att det är vid det ISO talet som filmen börjar reagera vid svartpunkten.
Filmen jag använde hette Ilford FP 4 och det valet gjorde jag nog eftersom den gav den önskade effekten, har för mig att den inte var lågdagerseparerande som den mer berömda Tri-x 400 filmen utan bättre i mellantonerna.
N + 1 1/3/ Exp 25o-320 ISO står det på ett annat negativblad och så håller det på. Kul läsning!
Det fanns några bilder också så här i slutet på pärm nummer ett. Bilder som för mig har ett helt annat värde idag eftersom det här är första gången de lämnar negativfickan för att skannas, bearbetas och visas. När jag ser bilderna från Råå – minns jag på en gång katten Rune som under hela denna fest låg på högtalaren inne medan vi lyssnade på Ramones på högsta volym och han sov. Han var inte döv, han hade bara god smak!
Jag gav mig själv ett uppdrag att fotografera tomheten för några månader sen och har nästan blivit knäpp på kuppen eftersom jag har inte kunnat sluta tänka på alla möjliga lösningar och inget har känts rätt eller ens i närheten av ämnet.
Hur fasen gör man?
Det blev en lång process kan jag säga innan jag ens lyckades närma mig frågan. Det har varit barndom, nutid och dåtid och jag vet inte allt som runnit igenom mitt system. Det känns som om det vore förmätet att påstå att jag har lyckats ens nu, men jag är på god väg tror jag.
Den här bilden behöver visas om och om igen tills folk fattar vad vi är kapabla till i vår grymma dumhet. Ur det här hålet i en gaskammare i Auschwitz kom den fruktansvärda Cyklon B gasen- ovanför hålet – därute under den fria himmelen stod en familjefar eller en ung människa och medvetet tog livet av tiotusentals människor under förevändningen att de skulle få duscha efter en vidrig resa i en boskapsvagn, under förhållanden man knappt ens kan föreställa sig. Jag vet att det är jobbigt att ta in men vi måste titta och vi måste diskutera och försöka ta den verkligheten.
Respekten för de som utsattes för det här kräver det av oss, och vi får heller inte glömma de som gav sitt liv i det fruktansvärda kriget vilket gav oss det Europa vi kan leva och frodas i idag. Vi får aldrig någonsin glömma, vi får inte svika de som levt före oss lika lite som vi har rätt att svika de som kommer efter.
Göran Rosenberg skriver om att vi får inte flytta på gränsen för skammen och man behöver inte vara Einstein för att se att vi är där och känner på den spända gränssträngen varje dag och det skrämmer mig.
Jag tror inte på arvssynden men jag tror helhjärtat på arvsrespekten. Det är ett annat samhälle idag och jag vill ha svårt att tro att förintelsen skulle hända igen på samma metodiska och grymma sätt. Men intoleransen och självgodheten är i allra högsta grad närvarande i dagens Europa och den växer – det är ingen nyhet.
Historien visar oss också gång på gång att det finns godhet och hopp, det ser vi också i dagens samhälle – tack för denna lilla ljusstrimma. Allt är inte svart långt därifrån – det är inte det jag menar utan jag tycker att man måste bekämpa egoismen och förmätenheten i sin linda och jag tror att det gör man bäst i det lilla vardagliga livet – så gott man förmår.
Jag fortsätter att skanna in bilder och har fortfarande några bilder från Polen-89 som jag vill lägga upp här. Men de är snart slut och nästa gäng bilder är på gång sen kan jag nog lämna Polen för gott och vem vet kanske reser jag rent av dig igen och kollar in hur det ser ut där idag – det hade varit intressant.
Det var nysläpp på den berömda fotoboken av Christer Strömhom ”Poste Restante” i Mindepartementets lokaler på Skeppsholmen igår.
”Joakim Strömholm är ansvarig för Bildverksamheten Strömholm och redaktör för nya utgåvan av Poste Restante, Bruno Ehrs är fotograf och boksamlare och Niclas Östlind är ansvarig för masterprogrammet i fotografi vid Akademin Valand. Med utgångspunkt i nyutgåvan av Christer Strömholms legendariska fotobok Poste Restante möts de i ett samtal om vad som gör en fotobok legendarisk” (Saxade beskrivningen ovan från Mindepartementes FB-sida.)
Jag har upptäckt att jag har ett väldigt socialt arbete men samtidigt är det faktiskt otroligt ensamt.
Joakim Strömholm berättade att hans far Christer Strömholm de facto inte kunde kopiera sina alster själv. Det har jag och många andra fotografer tyckt vara konstigt genom åren och själv har jag trott att det var en myt. En legendar som inte besatt förmågan att fullfölja sitt arbete helt på egen hand rent tekniskt var lite udda på den tiden som det inkluderades mörkrumsarbete i framställningen av ett verk helt enkelt och lite häftigt – antimåste liksom.
Joakim Strömholm berättade vidare att det hela handlade om att leva i symbios med sin kopist – Christer behövde någon snacka med om sitt arbete med – att stå ensam i ett mörkrum låg helt enkelt inte för honom.
Jag har vid flera tillfällen använt min fru på samma sätt – nån att stångas med – nån att hänga upp bilden på ett klädstreck med där bilden får fladdra fritt i vinden och utsättas och granskas – håller detta? vad vill jag ha sagt? varför tog jag denna? Som skapande fotograf behöver man det här och det är inte många som står pall den processen det måste man förstå. Det gör ont när knoppar brister liksom.
Bruno Ehrs berättade med värme och inlevelse om en reseguidebok till Europa som Christer Strömholm och Rune Hassner gjort någon gång på 1950-talet vilken i detalj talade om var man skulle äta, se och till och med ha på sig för kläder. I boken finns det också en röntgenbild på Christers galla vilken tydligen fick ta en del stryk under den resan – humor på högsta nivå i min bok.
Min fotografkollega kusin och vän Joakim K E Johansson arbetar ständigt med att hålla liv i dokumentärfotografin/Gatufotografin och det var roligt att dela den här upplevelsen med honom – kolla gärna in hans ”poddar” på hans blogg
Jag uppskattar verkligen närheten till det här samtidigt som jag tycker att det är otroligt skönt att bo lite avsides det är bara att bestämma sig för att slå på kanalen.
#visomgörinnehållet
Jag ser en skylt bakom kvinnan som räknar pengar. Antagligen är det en marknadsdag på torget i Oświęcim.
Tyskarnas namn på den lilla staden är Auschwitz och jag antar att vi skulle till det ökända lägret senare, eller dagen efter.
På något sätt känns fasorna man under sin ungdoms skoldagar lärt sig att frukta mer närvarande än någonsin – liksom bubblar som gammalt avlopp under ytan ständigt hotande allt det vi kallar mänskligt.
Mannen med pumpen i handen gör mig glad igen och jag minns under vilka mödor vi fick köa för bensin i timmar. Efter honom var det vår tur att fylla på bensin och det fanns fortfarande kvar några droppar ett tag till sen var det slut för dagen och allt börjar om nästa dag. Köer till bensin, till bröd och ost och mjölk. Sånt som vi tar för självklart bara ska finnas där till hands smidigt och enkelt utan krusiduller.
I november 1989 – det år vi var där, låg Polen bakom en mur vilken revs samma natt vi befann oss på färjan – på väg hem till fotoskolan, Sverige och tryggheten. Spänningarna i landet gjorde att vi inte orkade vara kvar längre. Vi förstod ju varken Polska eller Tyska men vi hörde på radion och såg på människorna och kände att det var någonting stort som skulle hända.
Jag minns att jag kastade upp av nervositet när jag väl kom ombord på färjan. Vi kunde i alla fall åka hem – de här människorna var redan hemma.
Det var verkligen grått de här veckorna i november 1989 och jag kan inte låta bli att fundera på varför jag tycker att det är roligt att åka tillbaka. Kanske kommer jag på det allt eftersom jag fortsätter.
Jag lämnar orden därhän idag – måste gå ut och gå en runda.
Passade på att arbeta med lite fler bilder nu på morgonen och började fundera lite kring varför man var så ”anti” mot korn och damm?. Ibland arbetades det febrilt med att göra rent negativen och framför allt ifall man skulle använda en Durst (förstoringsapparat) dessa hade en inbyggd förmåga att förstärka minsta dammkorn och det var inte riktigt lika enkelt att retuschera den färdiga kopian senare som det är idag. Men på de här bilderna, den från stranden och byggnaden fungerar dels kornet i filmen och dammet som en slags förstärkning av själva bilden.
Det är spännande att fundera lite kring vad man tänkte när man lyfte kameran och tog de här bilderna
Bilden av gatsoparen symboliserar att människan allt för ivrigt försöker sopa saker under mattan och så finns problemen inte längre – typ som när man sänker gamla krigsskepp fulla med allt möjligt eller begraver kärnavfall osv. Mannen på bänken är bara en bild jag gillar 🙂
Fotograf Dan Crona 