Lite skön pianomusik i hörlurarna och helt tyst i huset – plocka fram ljusbordet och negativpärmarna och sätta igång. Oh, vilka minnen – vilka människor jag har mött genom åren. Tack Rollei scannern för att du kom precis nu ty jag behövde få återuppleva mina historier.

Med min  Leica M2 på axeln begav jag mig ut i den stora världen och ville berätta så himla mycket. Det fanns så mycket att säga, att upptäcka och att förundras över. De här bilderna är från Polen november 1989 och London. Jag hade inte rest alls mycket då det begav sig så förstå vad stort det här var.

Jag minns tydligt mannen med hedersbetygelserna på kavajslaget mest därför att den bilden är min allra första med ”inåtvänd blick” vilket betyder att han låter mig vara där och ta mina bilder utan att bry sig nämnvärt.

För mig var det ögonblicket totalt avgörande som gatufotograf – alla de stora mästarna pratade om det var ett mål man borde försöka uppnå för att bli en bra gatufotograf. Jag tror mig minnas platsen till och med – Katowice – nästa dag skulle vi till Auschwitz – det var ett fruktansvärt reseminne vilket jag inte tänker uppehålla mig vid för tillfället i den här berättelsen.

Det  kommer fler bilder ur mina allra djupaste arkiv och fler berättelser framöver. Man måste suga på karamellen och inte förivra sig och jag är ganska stolt att jag känner denna barnsliga förtjusning fortfarande efter snart 28 år som fotograf – att ständigt vara nyfiken och att inte tröttna. Ja, en del bilder har jag visat tidigare men inte i den här kvalitén 🙂

Är det inte lite så det är – att man varje nytt år hoppas på någonting bättre? Man föds på en dag, man dör på en dag, man blir förälskad på en dag och man kan förändras på en dag läste jag nånstans häromdagen.

Gå vänligt tillväga, tala ett öppet språk.

Det kan faktiskt vara så enkelt – fast det är samtidigt väldigt svårt eftersom där finns murar – och ibland riktigt höga murar och på de murarna sitter en del på höga hästar och tittar ned. För att komma upp på en hög häst behövs det dock hjälp.

Jag har mycket att vara glad för. Mina barn har jobb – lever i bra förhållanden och är sambos – ja en är till och med förlovad och allt detta sammantaget  ger mig en otrolig tröst och tilltro till framtiden. Det är ofrånkomligt att inte reflektera över året som har gått så här på årets sista dag. Vem är jag, var är jag på väg? känns den vägen bra och rätt? Vilket är mitt förhållningssätt till dom runt omkring mig?

Jag vet inte – jag tror att det är rätt ibland, det är lite svårt att veta utan facit på hand och ingen annan kan skriva mitt facit än jag själv.

Men 2016 har varit roligt och lärorikt på många sätt och jag hoppas att 2017 ska bli ett år där jag lyckas flytta upp frågorna jag har ett snäpp.

2016 var fullt av möten – skitroliga möten och mycket skratt på jobbet. Jag har förmånen att jobba både med skolfoto och sportfoto vid sidan av mina andra egna jobb och det är riktigt slitsamt men man får lön för mödan – det vitaliserar mig och gör det möjligt för mig att helhjärtat ägna mig åt egna projekt ett par månader om året vilket känns som en lagom gripbar utmaning. Jag föredrar att börja ett bildprojekt och se var det för mig istället för att ha hela processen klar inne i huvudet.

På det viset lär jag mig om det jag vill skildra istället för att komma till platsen med förutfattade meningar.
Vi är alla barn från början och den här lille killen har kommit hit den allra hårdaste och hemskaste vägen i vår tid. Jag hejar på honom – han är bäst i min bok.

Solen värmde och det var fridfullt under promenaden idag och den snälla krokodilen höll sig lugn där den låg i kanten invid Avlasjön.

Isen börjar åter koppla sitt grepp runt det flyktiga vattnet och det är på samma gång sorgligt och häftigt. Hur det fria liksom kvävs och kyls ned för att hållas nere och hålla sig stilla på plats.

Det verkar faktiskt som om taggarna utåt till sist kommer att få ge vika för den mjuka naturen runt omkring.

Bävrarna vilka håller till längs kanten av promenadstigen hade jobbat på bra och två Alar kommer snart att falla och skapa lite merarbete för markägaren. Jag minns när jag var yngre och man hörde att bävrar var otroligt sällsynta – idag stöter man på dom ofta och det ger liksom lite positivitet till livet – en smula hopp att det nog kan gå. Vi kan till exempel förbjuda all onödig plast typ så som de har gjort i Frankrike.

Det var en vacker rofylld promenad idag det kommer inget att kunna ta ifrån mig.

#jagärhär

#visomgörinnehållet

– God fortsättning utbrister städaren på Nyköpings sjukhus glatt när jag stegar ut från toaletten. Det var helt oväntat och jag ger honom nästan en kram i rena glädjen över att möta en trevlig människa sådär utan vidare – speciellt på ett sjukhus.

Men det tar inte slut där, killen på röntgenavdelningen är hur trevlig som helst.

Vad fan händer? ska det fortsätta på det här viset ska jag alltid göra de där skittråkiga grejorna i mellandagarna. Folk beter sig som jag minns från förr, trevliga och dom ler. De anstränger sig och vill.

Vänster ben vek sig och jag blev svag. Det har fungerat att jobba ändå med hjälp av värktabletter under ett par månader nu men jag har varit rädd för att ta steget upp på röntgenbordet av ett otal anledningar  – att jag stelopererades för ett tiotal år sen och blev sjukskriven i 5 år kan kanske räcka som en.

Nu är det gjort och det känns bättre bara det – att det är gjort liksom, att steget är taget. Nu ligger det i guds händer att inget har gått sönder utan att det är muskulärt. Det känns som om styrkan kommer tillbaka i vänsterbenet genom mina promenader och styrketräningspass och det känns bra.

Men väntrum är väntrum och jag måste alltid reflektera över livet när jag sitter i väntrum – det är liksom ett ticks eller något liknande.

Vilka olika besked har människorna som suttit i den här stolen fått genom åren? Hur som helst hoppas jag alltid att det är minst fifty fifty.  Vad gjorde man egentligen i väntrum innan mobilen var född, förresten?

När jag studerade filosofi – alltså självstudier så ni kan lugna ned er nu, jag har ingen dold akademisk examen. Hittade jag en text om en filosof – minns inte exakta år men det var under romartiden. Denne filosof opponerade sig och ifrågasatte allt och alla hela tiden. Till sist tröttnade någon snubbe med makt och förbjöd filosofen att berätta sina insikter för folk. Filosofen kom då på att han kunde peka istället. Och det är ju precis det vi gör nuförtiden. Okay, vi eller de allra flesta pekar ju inte så mycket utåt, alltså extrovert utan mera inåt som om vi pekade mot våra egna själar i hopp om att folk ska höra skriken efter hjälp eller bara för att visa nåt häftigt klipp.

Det jag vill säga är, tänk om vi möttes mer in real life – som den här städaren och jag hur fantastiskt kunde saker och ting inte bli då?

Att om man säger att man älskar någon för ofta slits ordet ut och det tappar sin mening och sitt innehåll.

Jag har aldrig riktigt förstått det.

Livet är skört och det är så lite som behövs för att allt ska vara försent – varje dag är värd att levas så mycket som man bara orkar.

I år fick jag chansen att tillbringa några dagar innan jul och till och med själva julafton med mina barn – inga konstlade 14 dagar innan eller efter – utan the day it self. Vi kollade Kalle och Karl Bertil ihop – sist det hände var det 7 år sen – jag önskar att det fanns ord på hur tacksam jag är över det och det var lätt värt det att ge sig ut på vägarna trots allt man hört om trafiken de här dagarna.

Vi körde hela kittet, tomtebloss och tomtemask. Jag gick o köpte tidning och tomten dök upp kort efter – det fanns ju barn i församlingen i form av en liten urgullig katt som heter Azlan.

Denna katt är den andra som min son räddar från ett otrevligt öde – den förra är ”Misse” hon sprang omkring ute på parkeringen som kattunge och det gick inte lång tid innan hon bodde hos mig.

Azlan hade någon slängt i dike ihop med sina syskon uppe i Dalarna och nu har alla fått ett hem –  var och en på sitt håll. Nu fick en av dom i alla fall fira jul med oss och således var det superviktigt med tomte – eller hur? 😉

Jag skulle bara sticka ned till Konsum och köpa lite mineralvatten när jag träffade den här damen – frågade om jag fick ta ett porträtt och önskade god jul. Faktum är att jag träffade på flera snälla och hjälpsamma människor under de här dagarna – ett par jägare hjälpte mig utanför Circle K på julaftonsmorgonen när jag tappade bort mitt lock till ventilkåpan på Volvon under oljepåfyllningen – en annars otroligt stressfull situation undveks tack vare deras insats med tanke på hemfärden under juldagen.

Det finns gott här i världen – det gäller att påminna sig om det ibland och vissa år får man påminna sig det mer än andra.

God fortsättning!

D

En bod vid strandens kant – kluckande vågor över härdad sten, slipad och formgiven av det kalla ibland mjuka – varma- våta.

Sandkornen som omger stenen vid stranden påminner om stenarna vilka legat där en gång  och sakta sköljts bort uti djupen.

Sitter med lite efterarbete och reflekterar samtidigt över helgen. Tillbringade lördagen på ett hotellrum och tittade på så mycket bättre – vars tema var Ted och Kenneth Gärdestad. Jag tänkte säga att jag vanligtvis inte tittar på programmet som om det skulle vara en fjäder i hatten – men nu gjorde jag det.

Det verkar vara fult att ha kontakt med det svaga inom sig nuförtiden, det är effektivitet och extrovert – introvert beteende som gäller men här har vi en berättelse om två bröder vilka lyckas skapa en dialog som talar till det inre. Det är rösten och tonfallet och texterna som skapar bilderna i mitt huvud.

Under flera år – kanske till och med fortfarande anser många att fotografier på svanar i motljus, solnedgång eller uppgång är förkastligt och banalt – det tycker inte jag. Det är inget fel på vykortsmotiv det handlar bara om att förhålla sig till historien bakom bilden.

Jag inbillar mig att bröderna arbetade i samma gränsland – landet där du anammar det enkla och det som ligger nära – som är enkelt att ta till sig.

Berättelsen om bröderna och Ted´s sjukdom vilken till sist tog hans liv är skoningslöst sorglig – det är vackert och sorgligt på samma gång – som slutet på Sagan om Ringen.

Jag önskar att fler kunde leka med allvaret på samma sätt – det vore mycket enklare då att stå ut.

Det är en del år sedan som jag tog bilden på ”mopedmannen” nu men jag har ofta när jag scrollat igenom bildarkivet fastnat just vid honom ett kort ögonblick.

Idag tror jag att jag kom på varför – det är mitt undermedvetna som ville att jag skulle minnas när jag fick min moped – en Suzuki K -50 som min kusin Gert hade haft. Jag träffade förresten en exakt kopia av honom igår i Örebro och som inte det var nog träffade jag på en liten flicka som var sjukt likt Kurt Cobain – igår var det verkligen likhetens dag på det viset.

Den totala frihetskänslan som det innebar att ha en moped är obeskrivbar. Ni förstår att på min tid fanns det ingen som skjutsade så fort man knäppte med fingrarna – utan ville man nånstans var det bara att ta apostlahästarna alltså det långa benet före och helt enkelt bengå dit man ämnade bege sig. Hade man tur ägde man en cykel och hade man ännu mera tur hade man en kompis med moped som man kunde ”hanka”med vilket var ett så här i eftertankens kranka blekhet totalt livsfarligt sätt att ta sig fram. Antingen höll man i mopedförarens axel alternativt höll föraren sin platåträskos fot placerad på din cykels pakethållare och strax var du uppe i 30 km/h – oftast mer – utan hjälm.

Jag ser alla dessa minnen i mannens ansikte – det projicerar eller rättare sagt reflekterar tillbaka en tid i mitt liv. Bra porträtt fungerar på det viset. Man ska titta på den man ska fotografera till man upptäcker sig själv i hens ögon.

Under några år spelade jag bas och sjöng i Dirty Dogs – ett coverband som kör än idag. Det är rätt coolt egentligen. Och det är mycket minnen som poppar upp när man lyssnar igenom låtarna så här långt efteråt.

Jag satt i bilen på väg hem och lyssnade på P 1 – en röst berättade att en dag ska vi alla dö – men resten av alla de andra dagarna ska vi inte det.

Alltså tänk ifall vi kunde leva efter det i vardagen –  vi kunde ha mera bråttom att leva ett vänligare liv och därigenom ett i mina ögon rikare liv på precis hur många sätt som helst.

Ibland tänker jag på döden oavsett om det är fredag som idag, eller en skittrist söndag – en dag liksom mer lämpad för tankar på döden. Kanske beror det på att en i min omgivning precis gått ur tiden – en som jag tyckte om och har pratat med då och då.

Eller så beror det på åldern, jag vet inte.

Under en annan resa lyssnade jag på en intervju med Amelia Adamo som tyckte att min generation – alltså vi som är födda på 1960-talet funderar för mycket kring barndomen fast vi enligt hennes åsikt gled runt på räkmackor och fick allt serverat. Nja, jag vet inte vilken värld hon pratar om riktigt – det enda jag minns är att frånvaron av att bli kramad och omtyckt skapade ett djupt hål inuti mig vilket jag har försökt att fylla sedan dess.

Det kan vara på gott och ont, självklart. Min barndom har gjort mig till den jag är, det är väl liksom så barndomar fungerar.

” Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal”

Någon gång på 1990-talet lyssnade jag på en högaktuell Anton Corbijn under en föreläsning på fotomässan vilken då ägde rum i Göteborg.

Förmodligen var jag bakfull för jag minns att jag var trött men jag blev med ens klarvaken när jag hörde honom säga där framme på scenen  ”imperfection is my perfection” jag var fast och lyssnade noga – tog in och kände igen. Det är någonting i känslan i hans bilder  – någonting ogripbart och absolut levande. 1-2-3-4 Anton Corbijn räknar in, precis som alla banden han fotograferat räknar in innan de drar igång sin show.

Det är som om han lyckas fånga det vilt flaxande livet vilket pågår i precis allting som vi gör och som vi så desperat försöker fånga och hålla fast vid – liksom skulpterar tiden som någon annan berömdhet lär ha sagt.

Det går inte att värja sig mot riktigt bra fotografi – de bilderna går rakt in igenom bruset vi omger oss med, och handen på hjärtat det är ett fåtal som lyckas med det konststycket under en livstid.

Jag kan dofta på miljöerna runt varenda bild jag ser av Anton Corbijn och känna utanför ramarna vilka omsluter bilderna – fantisera om vad som sades, spänningarna – förväntningarna och glädjen – just glädjen är superviktig här, och att under sådana prestigefyllda plåtningar sänka garden och förlita sig helt på det egna undermedvetna och ”leka” sig fram till ett legendariskt bildspråk vilket spränger alla murar av brus betraktarna kan tänkas ha byggt upp var och en på sitt håll. Jag gillade när jag såg att han inte hade slösat energi på att skriva små plaketter under sina bilder utan helt enkelt skrivit direkt på väggen – love it!

Det är det enkla som är det svåra.

Eftersom det är fotomässa ute i Älvsjö idag hade jag  utställningen för mig själv i stort sett.  Plötsligt dök det upp ett stort sällskap och någon pratade om fotografierna inför den nyfikna lyssnarskaran. Jag hörde guiden försöka förklara sakernas tillstånd och insåg att jag håller på att bli gammal när hon berättade att förr fotograferade mästarna på film och att mörkrumsarbetet krävde samma kreativitet som själva fotograferandet.

Jag log inombords och kunde inte hålla med mer och försvann sakta tillbaka in i min upplevelse när jag hörde henne nämna att man ibland lade rispapper på negativen, eller softade med plast framför objektivet på förstoringsapparaten under en viss del av exponeringen av fotopapperet – jag kallade det att göra drömkanter eller emotionell oskärpa och jag saknade plötsligt min Leitz Focomat 1 c och dofterna i mörkrummets mystik.

Det var tid för en kort lunch med magnifik utsikt och därefter dags att titta på utställningen ”Höstsalongen” och Helene Schmitz  ”Borderlands” men den idén övergav jag ganska snabbt med tanke på upplevelsen jag just haft. Höstsalongen kändes mest som säsongsfinalen av Idol och Helene Schmitz fantastiska bilder var för tysta för min själ just nu, vilket glädjande nog ger mig en anledning till ett snart återbesök enbart för att kolla båda dessa utställningar var för sig istället.

Fotografiska är ett sant vattenhål och idag kändes det lite ”undergroundigt” att vara där när alla andra är på fotomässan –  en liknande känsla jag minns infann sig första gången jag besökte den fotografiska delen av moderna museumet en gång när jag bara var 22 år och nyss upptäckt att jag tillhörde en liten skara människor vilkas högsta önskan var att berätta med bilder , tänka med ögonen och frysa ett ögonblick av tiden.