Ge fan i frugans läpp-glans

Jag hade svårt att komma igång idag, därför passade jag på att käka frukost framför tv:n.

Fick in en kanal som sände Dr Phil.

Programmet handlade om ett par där mannen/paret vunnit 1,6 miljoner dollar och att förhållandet höll på att spricka på grund av detta. Dr Phil rafsade runt lite i deras plastkasse som man kan kalla deras liv och plockade upp än det ena än det andra. Tydligen hade mannen i sitt missnöje över hustruns dominans torkat sig därbak med fruns läppglans efter ett bråk om en kopp sand mannen kommit med till hustrun då de var på semester i dominikanska republiken. En kopp sand vilken frun i sin tur gav till sin mor som också var med på resan  inte ville ha utan hällde ut.

Detta elände var för mycket för mannen trots att det liksom finns hur mycket sand som helst på stranden, och vad jag förstod hade heller inte kopparna på hotellet tagit slut. Hur som helst. Mannen bestämde sig för att bli skitfull och bete sig- och resten vet ni. Han torkade sig med fruns läppstift eller om det var läppglans efter toalettbesöket.

Många bla.bla.bla senare kom Dr Phil fram till att om ni ger mig 90 dagar ska jag rädda ert förhållande. Okay fair enough på ett sätt kan jag tycka men hade jag varit  frun så hade jag aldrig gått med på det.

Våren har kommit till mig

Efter den mentala omgången bestämde jag mig för att gå ut i de vackra omgivningarna utanför och låta allt det banala, självklara och helt underbart vackra omsluta mig och mina sinnen.

Man kan lite inbillat påstå att vi faktiskt åkte ned och hämtade våren i Menton, den kom med oss. Men sen far tankarna åt det lite mörkare håller en stund under min promenad och jag kommer att tänka på ”Tantis”

Vår äldsta katt som vi fick ta bort direkt när vi kom hem från vår resa för ett par dagar sedan. Levern och njurarna gav upp och hon blev 18 år, det är en bra lång tid för en katt. Och jag saknar henne och hennes fräckheter vid köksbordet under middagarna och hennes ryck efter toabesöken som när hon sprang omkring på golvet lättad över att ha blivit av med bördan, sånt känner man igen! 😉

Tantis, du gav kärlek och tur och du fick kärlek tillbaka, hej då så länge lille vän.

Sedan jag började promenera här i Avla-landet har jag börjat förstå att jag faktiskt bor här. Märkligt jag har bott häruppe i Sörmland i snart 6 år nu. Antingen är jag svårt kinestetisk eller bara trög i starten. Eller så hänger allt samman?

Det känns som om det kvittar faktiskt, jag bor här nu och jag ”gillart” som de säger häruppe.

Som sagt. Tofsviporna har kommit –  grågässen och sånglärkan också. Nu väntar jag på tranorna och min absoluta favorit – koltrasten, och mycket mycket mer. Vad jag tänker njuta den här våren- och grilla-och fiska och……

Onödigt nu, ta bort!

Jag snackade lite om livet med Ulla. En granne jag möter ibland under mina promenader hemikring.

Vi fick av en ren tillfällighet tillgång till ett väldigt bra boende i Menton på den franska sydkusten för ett par år sedan. Vi ( Jag och min hustru, kollega och vän – Nicole) gjorde redan då vår första resa dit. Resan var naturligtvis bra på de allra flesta sätt, men jag var duktigt sliten efter en lång och intensiv period och kände att jag inte tog till mig resmålet fullt ut utan var mest upptagen med att samla ihop de själsliga bitarna som låg i en medhavd bärkasse lite hafsigt nedslängda sådär. Det var tidigt i december den gången men resan gav i alla fall mersmak så den här gången åkte jag ned bättre förberedd med själen i hyfsat skick.

Kort om Menton

Menton är en kuststad belägen på den franska rivieran mellan Monaco och Italien. Staden har knappt 30.000 invånare och ligger utsträckt längs havet öster om Cap Martin. Orten är mycket populär bland engelsmännen, som i 1900-talets början byggde ett antal storslagna hotell runt stadskärnan. Idag är flertalet av dessa hotell ombyggda till lägenheter, och Menton är en ganska stillsam ort jämfört med de andra större tätorterna längs rivieran.

Nu över till själva resan

Så vad gör man i en liten halvsömnig fransk kuststad ”off season” ? – ja, egentligen hur mycket som helst det beror på resenären skulle jag vilja säga. Vi landade sent under lördagen men det går flygbussar från flygplatsen i Nice även efter kl 21:00 och vi hade en väldigt tur som fick en hel flygbuss för oss själva och det bästa med det var att chauffören skippade omvägen runt Monaco ( hade aldrig hänt här hemma) och istället för 80 minuter tog resan bara 35 min, vilket uppskattas när man rest långt.

Menton och hela franska rivieran inbjuder en till att promenera i ordets rätta bemärkelse och då menar jag inte att man promenerar en gång och sen är det bra. Första dagen gick vi längs den vackra strandpromenaden med riktning mot Monaco en knapp mil bort och gamla stan – en liten nätt dagspromenad på 4-6 timmar totalt (beroende av antalet fikapauser, lunchpauser) inklusive en kortare bussresa på knappt 10 minuter för att vila benen en smula.

Det finns hur mycket som helst att se på promenaden mot Monaco, det är därför det tar sån tid att gå dit – plus att det ska kissas, drickas och kollas kartor i tid och otid. Väl framme fick jag äntligen se Boteros berömda skulpturer av Adam och Eva vilka står på baksidan av kasinot.

Framför allt ville jag egentligen kontrollera ifall ryktet stämde att folk pillat på skulpturen Adams snopp så att bronset slitits ned till en blank yta –  det stämde. Bara det här vore värt en helsida på min blogg där frågan behandlas mera ingående och detaljgranskas.

Utsikt över Monaco

Adam och Eva

Baksidan Kasinot

Kasinot i Monte Carlo

Ägget utanför Kasinot

Bra gitarrist

Med feeling

Hon gör konstkort utanför kasinot

Väntar på Nicole

Gasklockan i Monten

Solsäng

Metall och hav

Cool folka

Cocteau

Vakt utanför furstepalatset i Monaco

Träd o betong

Gåva till Grace Kelly

Apelsinörn

Monaco som stad förutom äldre delen är ganska ”andlös” för mig. Pengar och åter pengar, det är overkligt rent på gator och torg, poliser står överallt och liksom håller koll känns det som. Man kan lätt gå omkring i staden med vita tubsockor och utan skor på fötterna. Jag kan lova att strumporna inte skulle vara smutsigare än när jag går över mitt ny-torkade golv hemma. Jag minns tydligt killen som sitter vakt på den avgiftsfria offentliga toaletter och ser på fotboll och liksom lever upp när jag frågar vad det kostar att besöka toaletten. Han gillade helt klart att bli tilltalad och få ett avbrott i sin tristess.

Eller de alldeles utmärglade mannekängerna vilka svassade runt bland de förmögna restaurangbesökarna där man får förmoda att genusperspektivet heller inte riktigt slagit igenom ännu, och det krävs inte så livlig fantasi för att höra den äldre mannens fråga till det betydligt yngre kvinnliga sällskapet vid bordet – gillar du klänningen lilla vän? Och båtarna, eller de extremt dyra badbryggorna gör en alldeles andlös, kanske extra mycket andlös då man tänker på att i samma hav som dessa skärgårdslösa farkoster driver omkring drunknar tusentals krigsflyktingar på sin väg mot den Europeiska betongmuren.

Okay, sorry kunde inte hjälpa mitt utfall där, men det kändes nödvändigt med lite perspektiv. Nu till trevligare saker att prata om. Vi missade tyvärr den berömda citron och apelsinfestivalen vilken äger rum i Menton varje år, men apelsinörnen stod kvar och man kan lätt tänka sig hur magnifik resten av festivalen kan ha varit. En annan rolig iakttagelse förresten var att man ställer upp sina lyxbilar på rad utanför ingången till kasinot i Monte Carlo och folk fotograferar  bilarna och de rika människorna som sitter utanför i baren och låtsas som om de inte ser folkmassorna. Men helt klart bäst i min bok var den person som ställt upp en gammal rostig Opel framför alla bilarna och vedebörande stod tydligen inte att finna utan personalen fick acceptera Opeln´s närvaro. Och nej det var ingen attentatsbil som väl var, även om tanken dök upp i mitt huvud ganska snart. Utan bara en sketen rostig Opel – humor helt i min smak.

Tillbaka i Menton

Alldeles nedanför lägenheten vi bodde i finns en daglig marknad med Provensalska godbitar i form av ostar, bröd, kött fisk och grönsaker bara för att nämna något. Just den här marknadsbyggnaden byggdes 1898. Vi köpte lammracks och gjorde en Provensalsk rätt hemma med råvaror inhandlade på marknaden enligt ett medhavt recept ur kokboken franska lantrecept och smackade, log och njöt. Ett litet tips bara.

Grönsaker

Mer grönsaker

Och frukt

coq au vin

torskrygg provencale

Men självklart finns det restauranger och så finns det turistfällor som kallar sig restauranger, detta får du upptäcka själv, men vi har tips på två kanonställen där kocken och personalen är superstolta och kunniga. Låt mig säga att du liksom inte ber om ketchup ifall du inte känner för att utmana ödet eller för om du tillfället känner dig speciellt vig för dagen, jag menar så att du klarar av en eventuell saltomortal på din väg ut mot den franska asfalten.

Nej, jag skojar till det lite men bara lite. Det finns mig veterligen bara en Guide de Michelin krog i Menton vilken vi inte besökte den här gången eftersom vi precis betalat in skatten. Men du hittar två alldeles utsökta alternativ i Auberge de Provencale och Le Petit Resto som båda ligger väldigt centralt och dit fransmännen själva gärna går.

Franska alperna och dess byar

Under vår förra resa besökte vi en by alldeles ovanför Menton som heter Sospel – en gång byggd för att vara en tullstation på den kungliga vägen mellan Nice och Turin. Byn och den viktiga bron totalförstördes av tyskarna under andra världskriget för att stoppa den franska och italienska motståndsrörelsens samverkan. Sospel återuppbyggdes senare sten för sten.

I år var det dags för en ny bekantskap i den pittoreska lilla byn  St Agnes , en by som upplevt många slag genom århundradena och har en väldigt intressant historia – hisnade utsiktsplatser över nejderna såväl som över Menton. Kanske har byn också världens mest udda placerade bokhylla. Glöm för allt i världen  inte att besöka restaurangen däruppe, den drivs av två italienska farbröder båda stolta som tuppar över sin kokkonst och det med all rätt det kan vi intyga trots att vi bara smakade deras legendariska citrontårta.

Lokala affären- stängd förstås!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Vi låtsades prata med denna kvinna för att vi egentligen mest behövde andas.

Alltså, wow!

Menton ligger därnere

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Halvt om halvt, helgonet St Agnes men mest min fru Nicole

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Alltså, wow!

Udda placerad bokhylla

St Agnes by

Så långt var allting kanon med denna dagen, men föga anade vi att busschauffören vilken skulle ledsaga oss nedför bergssidan senare under eftermiddagen hade superbråttom hem till en fotbollsmatch och hyste också en viss förkärlek till översta läget av värmereglaget. Ej heller anade vi  att vi skulle få uppleva en allvarlig trafikolycka på nära håll men tur för oss ändå på ett visst avstånd. Och aldrig mera ska jag tänka sittande i en vansinnigt varm buss vilt skuttande ned för ett berg på snirklande serpentinvägar med stup på en sidan och bergsväggar på den andra ifall det händer att folk kör ned för dessa stup, vi gick och lade oss tidigt den kvällen.

En vän på plats är aldrig fel

Vi har en vän som bor i Menton och är en klippa på många sätt. Med järnkoll på promenadstigar och annat som sätter guldkant på tillvaron för en utlandssvensk. Under två dagar fick vi följa med henne in i Italien och mera otillgängliga platser i de franska alperna. Eftersom denna upplevelse är ytterst få förunnat går jag inte närmare in på denna delen av vår vistelse. En typiskt bra o ha grej är det i alla fall, denne vän! 😉

Ett annat tips är att tvätta av frukten noga och lita inte på dess oklanderliga yttre. Jag äter en hel del frukt nämligen och kände mig en morgon befläckad på ena läppen (den undre) då jag ådragit mig herpes av inmundigande av  för mycket otvättad frukt. Till och med den franska damen på apoteket (som förmodligen får vara med om en hel del konstigheter,
med tanke på vilket land vi befinner oss i) himlade med ögonen när jag frågade efter motmedel. Nicole påpekade senare att damen förmodligen missförstått min förklaring angående otvättad frukt och menade ”på” att hennes ögonhimlande nog mera berodde på misstankar om ekivok verksamhet. Nåväl livet går vidare. Läppen ser bättre ut kan jag berätta och ekivoka verksamhetsfunderingar kan denna dam glo i stjärnorna efter.

Avslutningsvis – äntligen och hurra! tänker ni säkert nu!

Så kommer jag att avrunda med lite varierande motiv från vår resa vilken betydde så mycket för oss båda. Men besök också Nice en dag, åk tåg eller promenera till Italien. Rivieran är en underbar plats och kanske om gud vill kan man en dag bosätta sig här som så många andra gjort före oss. Här har man hittat Cro Magnon och Neanderthal kvarlevor – 10 tusentals år gamla. Här går den gamla romerska vägen mellan Rom och Paris ”Via Julia” här finns konst, katedraler, marint museum grundat av Jacques Cousteau, promenerande människor, glada sällskapliga människor, snofsiga och mindre snofsiga människor och här finns ljuset och hundarna men nästan ingen hundskit alls.

Bara vacker utsikt

Mellan palmerna i ögonhöjd är vår lägenhet

Italien i horisonten

Stål o hav

Bara fint liksom

Puttrigt

Världens äldsta olivträd

Mansfields hus

Pelare

Snyggt träd

Hund o vatten

Fontänen

För vår skull

Bikten

Aristrokatiskt grav

Aristrokatiskt grav

Aristrokatiskt grav

Fontäner

28:an

28:an

28:an

28:an

28:an

28:an

28:an

Jag tillät mig åter att fascineras av saker som händer i vårt köksfönster.

Äntligen kom det en artikel om ofrivillig ensamhet i vuxen ålder. För egen del har jag varit ensam under större delen av mitt liv. Men vad i all sin dar sitter karlen och skriver, kanske du nu utbrister till kaffet!? Lugn o fin förklaring följer 😉

Jag har barn, jag har levat i förhållanden under säkert  80 procent av min livstid, men det är inte denna ensamheten som kan uppstå i långvariga förhållanden jag pratar om, utan den ensamheten som uppstår när man förlorar sina vänner vid uppbrott. Du flyttar antingen för att dina föräldrar vill det när du inte kan påverka ett dugg som ung, eller så skiljer du dig eller helt enkelt – kanske beror det på att du behöver ett arbete eller har träffat en ny kärlek långt borta på en ny plats.

Att nämna att man är ensam man i 50 års åldern är mer eller mindre tabubelagt, och det känns skämmigt att behöva säga det högt eller som här skriva det i en blogg.

”Att någon skrattar åt ens skämt och bannar en när man gör någonting korkat är viktigt som vatten och salt. Ett ”jävla pucko” sagt med kärlek vid rätt tidpunkt kan ­betyda livet för en ­människa.

Resan som vi alla gör på vägen till det oundvikliga kräver gott och meningsfullt sällskap på vägen och kanske är det just denna vetskap som gör att börjar kännas bråttom? Eller är det helt enkelt en försenad 50 års kris.

Det är ”söndagstyst” ute under min dagliga promenad. En eller annan bil åker förbi mig på asfaltsvägen och jag ser spåren efter en rullator och ett par hundtassar jämte vanliga fotspår i snön som föll inatt.
Inuti mig är det lugnt idag, inget som pockar, pressar på eller ska presteras det är fridfullt. Jag vet inte, eller rättare sagt jag minns inte ifall stunderna av inre ro infann sig oftare när jag var yngre och vid närmare eftertanke tror jag inte att man tänkte på det då, inte på samma sätt som nu när man är i 50-års åldern och de ögonblick när i alla fall jag känner total harmoni och ro i kroppen kanske händer 2-3 gånger om året. Det är inte riktigt så hemskt som det låter, jag tycker om att det händer saker.

Den står där – gården där allting redan har hänt. Jag ser den varje dag och funderar mycket på dess historia. Det vore enkelt att ta reda på fakta visserligen, men jag gillar att fundera på den. Den håller min hjärna igång på ett bra sätt. Ett tillstånd som jag faktiskt inte vill tappa i den här hysteriskt intensiva tiden. Jag tänker på Janne Forsell som jag faktiskt har gjort ett jobb på till tidningen Kupé en gång i tiden – ganska märkligt egentligen det där med oväntade möten, men det är en helt annan historia tror jag. Han och Kjell Alinge var ett välkänt radarpar en gång i tiden. Janne Forsell gjorde ett reseprogram tillsammans med Lasse Westman som hette Jorden runt som fascinerade mig mycket. Hans sinnesnärvaro är total och jag antar att det är det tillstånden jag försöker hålla mig fast vid. Det är viktigt för mina bilder jag gör.

Som studerat för kejsaren”. Jag tillåter mig att travestera den välrenommerade  bildanalytikern Roland Barthes legendariska ord som du kan hitta i boken  ”Det ljusa rummet, tankar om fotografi. Han betraktar en bild av generalen Bernadotte och säger ” jag ser de ögon, vilka såg Kejsaren”

Förhållningssättet till fotografin som historiebärare är viktig och hisnande. Jag har tidigare berättat om världens allra första porträttfotografi av en människa, men gör det gärna igen och det känns väldigt aktuellt så här i ”selfiens” tidevarv.

Robert Cornelius  tog 1839 den här bilden av sig själv. Jag tycker mycket om bilden och kan sitta och fundera mycket runt omständigheterna kring skapandet av porträttet.

Men nu tillbaka till fikastunden med Bengt Björkbom som studerat på Christer Strömholms berömda fotoskola och som är en inspirerande bekantskap.

För mig personligen är Christer Strömholm en slags svensk fotografis verkliga ”Kejsare” och jag väljer benämningen fullt medveten om att han om han levat eventuellt skulle göra processen kort med mig. Jag mötte Christer bara på håll genom föreläsningar, men hans bilder mötte och möter jag precis nära och inpå. Jag har också haft förmånen att delta i en föreläsning med Carl Adam Nycop  som i sin roll som chefredaktör för tidningen SE en gång i tiden skickat ut giganter som  Christer Strömholm och Lennart Nilsson på fotouppdrag  innan tidningen LIFE fick upp ögonen för dom. (Undrar lite hur morgonmötet på redaktionen lät förresten?)

Kolla gärna in Bengans blogg  som är en aldrig sinande källa av intressanta fotografiska kulinariska funderingar och en tröst att läsa i tider av en oftast ”skev ”syn på fotografi i alla fall mitt tycke ska jag väl kanske lägga till.

Skandalen att Nikon ger förstapriset i en viktig fototävling till en genommanipulerad bild talar sitt tydliga språk att man håller på att tappa kontrollen i branschen.

Till sist. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt kring den här dricksvattenpumpen genom åren. Vilka händer har pumpat upp det dagliga vattnet här. Vad drömde de här människorna om? Om man lyssnar riktigt länge kan man kanske höra barna-skratt en varm sommarkväll i den ljumma vinden.

Jag ser mig som en fotograf som gillar att fotografera människor och gatubilder i första hand. Därför blir jag förvånad när jag nu börjat dras till landskapsfotografering och spår eller fragment av saker som har hänt. Något som liksom lockar en att stanna kvar i bilden en stund.

Jag har sett i flödena att man i allt högre grad frågar efter fotografens RAW filer när man beställt en fotografering. RAW filerna är kan vi säga det råa obearbetade negativet. Jag har själv råkat ut för det vid något tillfälle varpå jag vänligt men bestämt sade till kunden att – glöm det!

Varför kan man fråga sig kanske. vill du inte att vi ska får se alla våra bilder, vill du ta ifrån oss minnena?! — Nä tvärtom. Det är mitt jobb att förstärka och synliggöra dina minnen och dina drömmar genom att du anlitar mig som din bröllopsfotograf till exempel. Men sen är det som så att du ber väl inte att få hammaren, resten av brädorna och resttyget när du köpt en soffa eller?

Åtta grader varmt- bara så där helt från ingenstans. Det var snö under gårdagens ”prommis” idag varmt och vindstilla. Jag tog på mig för mycket kläder men tordes inte riktigt knäppa upp – mormors visdomsord sitter djupt rotat – klä inte av dig för tidigt pojke då blir du förkyld och med tanke på de orden kasade jag bara upp mössan lite – har ju liksom precis varit förkyld och man vet ju aldrig.

Den här dagen behövdes verkligen, vi kan kalla det rebooting (omstart av datasystem). Batterierna laddades klart redan under de fem första minuterna i solen – luften och kvittret från fåglar och doften av blöt mark. De följande timmarna utomhus såg jag enbart som en ren bonus.

Varje dag sitter hon där i fönstret och funderar – ser liksom ut att tänka nähä! inget väder o ha i dag heller! Jag känner igen mig i hennes längtan, längtan efter vår. Den känns extra viktig i år på något sätt.