I mitt Facebookflöde strömmade det förbi en bild på Trump när han dansar med vad jag antar vara Saudiska oljemagnater. Jag vet inte syftet med bilden mera än att jag fastnade för mannens kroppsspråk under själva dansen eller vad man nu ska kalla det. Han såg lite bortkommen ut på något vis – lite som ett barn på ett saftkalas som inte känner sig hundraprocentigt välkommet eftersom barnet tidigare under veckan slagit sin lekkamrat med en pinne i huvudet vilket i sin tur lett till att hens mamma och pappa pratat med den utsattes mamma och pappa men att allt nu har ordnat sig – för stunden i alla fall.

Hur som helst.

Det har varit gräsklippning idag med handjagare – en grej jag tog upp förra året och som är ytterst tillfredsställande. Dels ljudmässigt, dels fysiskt, man blir lagom svettig och får lite motion – ja ni vet allt det där som gör att man kan unna sig lite soffläge sen på kvällskvisten utan att skämmas. Kom på att jag alltid har gillat att fixa hemomkring – speciellt när det är lagom varmt i luften. De dagarna blir det tyst i huvudet. Världspolitiken och allt som händer här i hemlandet hålls på armslängds avstånd och kommer inte in. Utrymme skapas.

Min granne Augot kom hem och såg fräsig ut med sina solglasögon – frågade ifall jag fick ta ett par bilder, det gick bra.

Trevlig helg på er.

En vän till familjen kom på besök  – det är alltid lika roligt.

Efter några dagar kom också en annan gammal bekant på besök nämligen Harry Martinsson.

Jag vet inte vad det är egentligen det här med månaden maj och Harry Martinsson men han har en tendens att pocka på min uppmärksamhet då i alla fall.

Hans dikt ”när jorden skrattade” är ständigt närvarande.

”Från stad till stad, på krokiga smala avvägar
går vagantens sökarstig. Med örat lyssnande till
människohoppet.

Då hör han en dag en småbarnskola skratta till
mellan träden i en liten rast på femton minuter.
Allt vad en köping äger av uppriktighet och naivism
skrattar i denna kvart.

Och hela kvarten sitter vaganten med benen i ett dike
och dricker detta skratt till sitt beska bröd.
Och lindarna skaka blom i sommarstormen,
och tvätta ymnigt hans tvivelsjuka själ.”

Jag minns inte om jag använt rubriken tidigare, men den är bra och ständigt aktuell.

Jag tror inte att jag behöver ta upp så mycket om hur omvärlden ser ut. Det är tal om fotbojor och religiösa organisationer får sina tillgångar beslagtagna och förbjudes. Homosexuella förföljs torteras och dödas. Fikapauserna på arbetsplatserna förvandlas från en stunds andrum till en plats där få längre orkar vistas på grund av man nu öppen visar sina rasistiska funderingar. Fattigpensionärerna ökar dramatiskt – ja, jag kan hålla på en hel dag. Var hittar man besinningsknappen på den här mackapären? – trodde ett tag jag läst bruksanvisningen noga.

Häromdagen kom några barn förbi de ville ha påskgodis. Jag hade inget men de fick en femtiolapp och jag fick ett fint påskkort.

Tänk vad skönt det är ändå att barn fortfarande går omkring och önskar glad påsk. På senare år blir jag lite vemodig när något barn vill sälja majblommor och asfalten luktar majvärme och det börjar dofta gott från blommorna och träden.

Enkla banala ting men för mig väldigt värdefulla eftersom de påminner om det som är fint och vackert i världen. 

Gustav Frödings klockrena dikt får avsluta mina tankar den här dagen.

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
”En man är vräkt över bord, kapten!”
Jaså.

”Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!”
Havet välte, stormen ven.
”Ännu kan en lina den arme nå!”
Jaså.

Vågorna rullade asklikt grå.
”Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!”
Jaså.
Havet välte, stormen ven.